Det sägs ju att "hemma är där hjärtat är". Vilket för mig skulle betyda att jag inte har mitt hemma här längre. Eller kanske lite mindre brutalt; att jag har fått ett hemma till. Jag tror faktiskt jag gillar den förklaringen bättre om jag ska vara helt ärlig, jag tycker ju faktiskt fortfarande om den här stan. Det har inte ens gått 10 timmar, men jag saknar redan min Certain Someone (och hans fyrbenta vän). Visst, på ett sätt ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet igen imorgon, har ju som inte gjort så mycket de senaste två veckorna så dagarna har på något sätt "flytit ihop" med varandra, så det ska bli skönt att göra något produktivt igen. Samtidigt så har det varit helt underbart att få träffa min karl varje dag och somna bredvid honom varje kväll. Sen att få ha en liten jycke runt sig hela tiden har inte gjort saken sämre. Har saknat närvaron av en hund så länge jag bott hemifrån och den här lilla fyrbenta vännen är ju charmigheten själv. Lyckligtvis kommer min karl hit  om någon vecka, även om det just nu känns som en halv evighet tills dess. Tack och lov att det finns telefon!

Annars då? Bussresan hit gick bra, men den var seg. Fick mig ett eget säte först de sista timmarna så kunde inte min vana trogen sova mig igenom en så stor del av resan, men men. Inte mycket att göra när bussen blir fullsatt. När jag varit hemma en liten stund kom Diva förbi och surrade lite innan han skulle ut och svänga sina lurviga, det var trevligt, det var ju som ett tag sen vi sågs. Chattade lite med Betongbarnet igår också och fick veta att han kommer att vara i stan nästan hela nästa vecka! Ska bli riktigt skoj att träffa honom igen :)