På ett sätt känns det som att en viss sak har passerat alldeles för fort. Inte för att jag klagar, jag föredrar alltid att må bra och vara glad framför det motsatta. Det skulle dock inte förvåna mig om det hela kom tillbaka och bet mig i ryggen om ett tag, bara för att. Sen funderar jag på hur mycket det kan betyda att bara få lite uppmärksamhet, från nästan vem som helst, när man är lite nere så som jag varit sista tiden. Hur vet man skillnaden på om det är bara någon som uppfyller det mänskliga behovet efter bekräftelse eller om det faktiskt är något helt annat det rör sig om? Ibland har man ju sånna dagar, när man bara behöver en komplimang eller en gillande blick från någon man anser vara attraktiv/trevlig/schysst/het etc. när man minst anat det för att resten av dagen ska vara på topp. Har jag lyckats utveckla en galet bra egenskap för att skaka av mig större besvikelser för att sen kunna fortsätta att njuta av livet så fort som möjligt, eller är det den oväntade uppmärksamheten som får mig att glömma besvikelsen som hände för inte alls längesen? Lyckades jag packa in mina känslor i is den här sommaren, eller trodde jag mig bara känna något som jag ville känna, för att jag gillade idéen på vad som kunde vara? Kan riktiga känslor försvinna så fort, bara för att jag vet att dom inte leder någonstans och att jag har accepterat det faktumet? Var det ens riktiga känslor som jag hade/trodde mig ha? Eller är det så att mitt hjärta varit och fortfarande är inpackat i is sedan den där sommaren för flera år sen som vände mitt liv uppochner, då jag lyckas skaka av mig saker så fort nuförtiden?  Är det den oväntade uppmärksamheten som gör det? Eller är det något annat än bara oväntad uppmärksamhet?

Hoppade in för en kollega som blivit sjuk på jobbet ikväll. Efter någon timme kom mitt ex förbi för att hälsa på en stund. Stunden blev över tre timmar lång. Mellan mina arbetsuppgifter pratade vi om allt möjligt, men mest om det förhållande vi hade där några månader en gång. Ganska allvarligt med andra ord. Tidigare under dagen hade jag suttit och pratat med en internetkompis vars flickvän ska spendera sommaren i Norge och han ska spendera sommaren i Danmark och han var därför en smula uppriven av saknad till henne. Det var det första allvarliga samtalet för dagen. Pratade med Basketspelaren en del om vad jag vill, han vill, gårdagen och mitt beteende då, det lägger ett tredje allvarligt relationssamtal på listan, vi kom överens om att vara vänner iallafall. Nu sist pratade jag med Skrutt, även där om något allvarligt. Frågar mig själv, leder relationer oundvikligen till sånna här samtal? Dom verkar ju alltid dyka upp förr eller senare i alla relationer känns det som. Tror dock att jag slog rekord i antalet olika sånna samtal idag. Har genom åren fått en känsla av att det är lättare att bli sårad av någon som står riktigt nära och som betyder mycket för en än av någon annan. Är det så? Inte för att alla samtal jag haft idag har handlat om att någon blivit sårad, det var bara en tanke som tog sig in i mitt huvud. Jag har tänkt på det flera gånger förut. Har för övrigt insett att jag inte är redo att inleda något med någon just nu, även om "Mr Right" skulle knacka på min dörr imorgon. Ibland blir jag verkligen så less på mig själv.

En ljusglimt idag, mitt ibland allt allvarligt, som också var en del lättnad på grund av vissa orsaker, var att JFK skrev och sa att han ser fram emot att träffa mig igen, när det nu blir av, om det blir av. Med tanke på hur det gick senaste gången vi sågs blev jag faktiskt förvånad.

Kom på att jag glömt bort dagens yeah och njea senaste dagarna, så jag gör ett nytt försök.

Dagens Yeah: Har insett att även om jag dragit en del "nitar" i mina dagar, så är inte alla killar svin. Ännu en poäng till mänskligheten.

Dagens Njea: Vänner som inte mår bra samtidigt som jag inte vet vad jag ska göra för att hjälpa dem må bättre.

Som det kanske framgått av föregående inlägg sov jag inte alltför många timmar natten till idag. Har inte varit på efterfest på åratal, så jag hade legat av mig en del. Är hur trött som helst. Dock hade jag ju anledning att inte vilja åka hem och avsluta kvällen direkt efter incidenten på hambrugerhaket med den galna tanten. De få timmar jag sov sov jag som en stock, men hade inte skadat att sova någon timma till. Men men, det är inte alltid man får som man vill, jag antar att det finns dom som har det sämre än jag. Har kommit fram till att det kan vara en sjuk boost för självförtroendet att en attraktiv person "jagar" efter en på ett lite lagomt sätt (det får självfallet inte gå överstyr förstås). Mitt ego fick sig en rejäl boost igår, utan att jag bett om det alls.

Frågar dock mig själv hur viktig "jakten" är för killar. Är det verkligen så att man som tjej ska och bör spela svårfångad? Och är det verkligen SÅ hemskt när en tjej säger till/visar en kille att hon tycker om honom? När det händer brukar dom flesta killar lägga benen på ryggen och springa sin väg fortare än kvickt. Vad är det ni är så rädda för? Igår upplevde jag något av ombytta roller. Jag jagade verkligen inte efter min för kvällen trogna följeslagare, stundtals dissade jag honom totalt faktiskt. Skrutt var den viktigaste för mig igår så han kom definitivt i andra hand. Har aldrig betett mig så förr. Men trots flertalet gånger diss från min sida så letade han rätt på mig bland alla människor ute på krogen mer än en gång, övertalade sin kompis att stanna och vänta utanför i kylan medans jag och Skrutt dansade klart och bjöd både mig och Skrutt på fyllekäk efteråt. Jag förstår inte alls. Killar är verkligen komplicerade varelser. När man dissar och är svårfångad hänger ni kvar nästan som ett plåster, men om man visar att man tycker om er så kan ni inte komma iväg fort nog. Vart är logiken i det? Hur tänker ni ens?

Rotade igenom ett gäng kartonger som jag inte packat upp sen flytten för ett par dagar sen. Hittade dagboken jag skrev sommaren jag spenderade i Kanada, läste just igenom den. Jag blir nästan rädd för mig själv. Hur sjutton fungerade mitt huvud den sommaren? Min hjärna måtte ha varit inlindad i ludd eller nåt. Hur kan en människa med "vett" och vilja låta sig bli behandlat på ett sånt sätt? Det var mycket jag hade glömt, mycket jag hade förträngt. Allt skitsnack, lögner fram och tillbaka, skumma drömmar, min brors bästa väns hjärnblödning, utnyttjande, naivitet, roligheter, bråk, möten med nya människor, fester, diskussioner, samtal... listan kan göras lång. Gång på gång frågar jag mig själv hur jag kunde tillåta att någon annan fick sådan kontroll över mig. Hur kunde jag stryka ett streck så snabbt och enkelt över hur han behandlade mig bara för att han helt plötsligt gjorde något snällt? Hittade speciellt ett ställe som gör mig arg på mig själv. "Han gav så stora löften, han höll nästan inget av dem. Kommer att sakna ihjäl mig efter honom." Det är skrivet samma dag som jag åkte därifrån. Hur i hela fridens namn kunde jag resonera så? Blir nästan mörkrädd för mig själv. Jag är så glad att jag inte tänker så nuförtiden. Tack och lov att man kan förändras.

Dagen har knappt börjat, och redan har det inträffat ett flertal oväntade saker. Först lämnar en kvinna jag träffade i kanada en kommentar på min facebook. Har inte pratat med henne på snart 4 år.. Sen hade jag fått ett e-mail från en MYCKET oväntad källa. Påväg hem från stan nu för en stund sen spelades en låt som jag inte hört på flera år på en butik längst vägen(nej den spelas inte flitigt på radion eller något liknande). Minnestripp deluxe. Jag tror inte på slumpen heller så jag börjar fundera på om det är något speciellt med den här dagen. Vad är syftet med att jag återigen ska börja tänka på alla dom är sakerna? Tre turer längst minnenas gata på mindre än tre timmar. Skumt, mycket skumt.

Dagen började hur bra som helst. Bara en liten stund efter att jag vaknat ringer telefonen. Det var en av mina tyska vänner. Som att jag blev glad. Nu är dom framme i östersund och imorgon ska vi ses för lunch. Pratade också en snabbis med den andra killen, har inte pratat med honom på riktigt sedan han åkte härifrån. Det var SÅ kul att höra hans röst igen. Ser verkligen fram emot imorgon!

Förvånas alltid över hur en enda liten besvikelse kan förstöra en hel dag. Det spelar egentligen ingen roll hur stor eller liten besvikelsen är, den förstör ändå. Idag har jag mött två besvikelser. Varför inger vissa personer förväntningar hos andra om de sen inte tänker fullfölja dom? Varför kan de inte bara säga som det är på en gång? Visst, det blir man ju också besviken av, men det känns inte lika bittert som att få det inslaget i ett fint omslag som inger en massa falska förhoppningar som sedan går upp i rök. Säg det rakt ut istället. Hellre ett slag i ansiktet än ett krokben när jag väntar mig en kram. För ett kort ögonblick sänkte jag min gard och blev helt försvarslös sedan. Att jag aldrig lär mig.

En tanke slog mig alldeles nyss. Varför bloggar jag egentligen? Dom få utvalda personer som vet vem jag är pratar med/träffar jag ju regelbundet så dom får ju veta vad som händer i mitt liv ändå. Men jag tror att en liten undermedveten tanke ligger bakom mitt bloggande. Pratade med en kompis på msn när ämnet kom upp. Jag har väldigt svårt att släppa människor inpå livet, alltså riktigt riktigt nära. Det är inte många som kommer innanför mina "murar". För de flesta krävs det ett stort tålamod och en hel del arbete för att bli insläppt. Men några få, en fruktansvärt liten skara verkar hitta nyckeln på nästan en gång, för tillfället kan jag räkna upp dom på ena handens fingrar (jag räknar inte med mina föräldrar och syskon här, dom har alltid haft varsin kopia av nyckeln).

Ofta står mina murar ivägen för att lära känna nya människor. Jag vet ju vart dom kommer ifrån, när dom blev så höga och tjocka och ofta har jag önskat att dom inte fanns där, eller åtminstone inte var lika höga. Dom har orsakat problem mer än en gång samtidigt som att dom skyddar mig, självbevarelsedrift heter det väl. Jag tror att mitt bloggande är ett sätt för mig att öppna upp mig mer och krympa murarna en aning, även om de flesta som läser det här är främlingar för mig.

Mycket har snurrat i mitt huvud idag. Det mesta handlar om jag gjort rätt eller fel i ett visst beslut jag tog tidigare. Och vad ska jag göra med det nu? Ska jag fortsätta som innan, eller ska jag ändra på saker och ting? Men å andra sidan... varför ska jag ändra på något? Det var egentligen ingen dålig sak jag gjorde och vad ger det mig att inte vara ärlig mot mig själv och min omgivning? Ingenting. Är det sen någon som har något emot det är det ju inte mitt problem, eller hur? Jag är den jag är och jag har insett att jag mår som bäst när jag kan vara just mig själv. Jag vet ju alltför väl vad som hände sist någon försökte få mig att vara någon annan, och jag minns hur ont det gjorde. Det är den stora anledningen till att jag uppskattar personer i mitt liv som accepterar mig för den jag är.  Så, jag ska fortsätta vara jag och följa mitt hjärta och om det inte passar andra så är det inte min förlust. Eller? Kan man förlora på att vara ärlig? Lögner tror jag inte på, men ibland kanske man hellre borde vara tyst? Är man oärlig om man håller tyst? Hur vet man när man ska hålla tyst och när man ska säga rakt ut som det är? Borde jag ha hållit tyst?

Pratade med Anna idag, inte för att det är speciellt ovanligt, det är snarare tvärt om. Om det går en dag utan att vi pratar är det något som inte stämmer. Det blir som obalans i systemet på något sätt. Ibland frågar jag mig själv vad det egentligen är vi pratar om, och ännu mer, vart får vi allt ifrån? Jag menar, det är ju inte varje dag som det händer omvälvande saker i våra liv. Men ändå blir det nästan en timme varje dag sammanlagt, och ofta ännu längre. Idag behövde vi dock inte fundera på några ämnen att prata om. Dagen som har varit har tydligen satt sina spår hos oss båda. Dock glömde jag mina egna funderingar när jag fick höra hennes. Men jag är säker på att du kommer att fixa det här gumman, du är ju värsta superwoman ju!

Kan inte komma på ett enda samtal jag ringt till Anna och varit ledsen/upprörd/orolig eller liknande utan att samtalet på något sätt har lett till ett rejält gapskratt. Kommer speciellt ihåg en gång när vi båda turades om att gråta i luren ett bra tag men i slutändan var det bara skratt för hela slanten. Hur ofta händer det egentligen? Jag kan verkligen skatta mig lycklig för att jag har en vän som Anna. Det är så skönt att veta att det finns någon där i vått och torrt, vilken tid på dygnet som helst, vad det än gäller. Som att jag saknar dig Skrutt!