Gårdagen var lite sisådär. Det började bra, hängde med Honom och Charmtrollet på stråket en sväng när dom skulle möta upp Hans kompis och hennes kille en sväng. Enda gången jag träffat henne tidigare var första gången jag träffade Honom, så det var roligt. De hade planer på att gå ut under kvällen och frågade om jag ville hänga på. Hade ju bangat på att gå ut kvällen innan på grund av Lille Vän, och ville inte sitta hemma och deppa hela kvällen, så sa ja. Efter turen på stan for jag hem för att göra mig iordning för kvällen, äta och duscha och lite sånt. Skönt att rå om mig själv en stund. Fick sms av mamma. Lille Vän hade fått somna in. Det blev lite suddigt där en stund, men hittade mig själv på sängen kramandes en kudde ett tag senare. Ringde Skrutt, tack och lov att du finns vännen. Har sagt det så många gånger, men jag menar det verkligen. Han skrev på msn, frågade hur det var med mig och om jag fortfarande ville följa med ut. Jo, jag ville det. Tänka på något annat för en stund.

Kvällen blev riktigt bra med tanke på allt. Fick lite one-on-one talk med Hans kompis, av någon anledning känns det viktigt att komma överens med henne. Antagligen för att dom är så nära vänner och hon är viktig för Honom. Hon är hur trevlig som helst, tycker om henne redan. Mötte upp med Betongbarnet lite snabbt och även min Pina-Coladavän som äntligen har kommit hem från sin vistelse utomlands. Betongbarnet var tvungen att gå hem, men min Pina-Coladavän hängde på oss när vi gick för att röja lite sista halvtimmen innan stråket stängde. Galet roligt. På väg hem gick vi över det nyligen ombyggda torget här i stan, och grabbarna började "leka" Parkour. Det vill säga hoppa, rulla, slänga sig över diverse murar och trappor och annat som kan finnas i närheten. Jag drog fram mobilen för att filma det hela. Grejjen var att när jag filmade såg jag inte riktigt vars jag gick själv, och helt plötsligt var det några trappsteg som inte varit där förut ivägen. Resultatet går nog att föreställa sig. Helt plötsligt ligger jag ner på trappan, grabbarna skrattar och frågar hur det gick. Det gick bra, men min ena överarm har inte varit helt på min sida idag. Men men, det går väl över så småningom, hoppas jag.

Igår var ingen bra dag. När jag klivit upp såg jag ett sms från mamma. Den fyrbenta favoritkillen var dålig och skulle till vetrinären senare på eftermiddagen. Efter x antal nervösa timmar fick jag beskedet. Lille vän kommer att somna in någon gång idag. Lyckades hålla inne tårarna medans jag pratade med mamma i telefon, men sen gick det inte. Tack och lov att jag inte var ensam. Han höll om mig ordentligt en bra stund, första gången jag låtit Honom se mig sån. Men det var skönt, att klamra sig fast vid någon som man tycker om vid ett sånt tillfälle. Efter en stund gick vi till lekparken, jag, Han och Charmtrollet. Satte mig på en gunga, och hon tyckte att jag ville ha hög fart. Sötungen. Han gav mig fart, det kändes bra att gunga på något sätt. La oss på gräset sen, Charmtrollet kom och satte sig på min mage. Tydligen hade hon fått in gräs i munnen och försökte få ut det med handen, vilket ledde till att hon kräktes. Ja, jag fick lite på mig. Vilken dag, eller hur? Dock var det första gången som jag inte fått kväljningar av att se spya, har man blivit härdad måntro?

Trots allt var dagen helt ok, när allt kommer omkring, tack vare mitt sällskap. Ett skrattande barn är som ett lyckopiller, kunde verkligen inte låta bli att skratta åt henne jag också. Gjorde paj på kvällen och efter att Charmtrollet somnat satt Han och jag på balkongen och pratade medans vi åt paj. Blev ganska djupgående, fick veta saker jag inte hade en aning om. Insåg också hur lyckligt lottad jag varit under hela mitt liv.

Jobb igår, sen hände inte mycket. Det känns i kroppen nu att jag jobbat mer än vanligt senaste veckan. Imorgon får jag äntligen vara ledig, hoppas jag. Nästa vecka har jag semester. Varför är det alltid så att när man bara har en kort tid kvar att jobba inför en ledighet så känns det alltid motigare att gå till jobbet? Är bara så less på det här stället nu, det känns nästan som att jag bor här ibland.

Hursomhaver, nu ska jag inte klaga mera, tycker ju om mitt jobb, egentligen. När jag kom hem igår tog jag det mest lugnt, bosatte mig i soffan, somnade en stund. Tur att Skrutt ringde och väckte mig så att jag inte sov för länge. Min kombo kom hem från sin helgvistelse i huvudstaden och även om han for iväg rätt snabbt igen så kändes det skönt att inte vara "ensam hemma" längre. Galet vad fort man kan vänja sig vid att ha någon där, även om vi gått om varandra en hel del senaste tiden. Bara att se lite ny disk på diskbänken och andra små livstecken kan göra mycket.

Igår var jag sugen på att hänga på stråket ikväll, igen. Var där med Han och hans kompis igårkväll. Det var trevligt. Men imorse när jag kämpat mig upp till jobbet kände jag bara "nae" åt att spendera ännu en kväll med alkoholens dimmor framför mina ögon. Inte nu för att det blev speciellt mycket av den varan igår, bara en egenhändigt nykomponerad drink och ett glas rosevin/fanta. Oavsett blev det sent och när klockan ringde imorse ville jag verkligen inte stiga upp. Men men, vad gör man? Har du frukosten på mitt jobb spelar det ingen roll om du har fått pesten under natten, det är bara att pallra sig dit ändå. Nej, så illa är det väl inte, men näst intill. Jag menar, vem svarar kl 5 på morgonen om man har en ledig dag? Och inte minst, hur bra känns det att ringa och väcka någon som har en ledig dag den tiden på dygnet? Nope, inget alternativ det.

Hotellet hade varit nästintill fullbokat natten som var, bara två rum tomma. Vilket betydde 50+ gäster till frukost. Inte för att 50 gäster är speciellt mycket egentligen om man jämför med andra ställen jag jobbat på, men när det inte finns porslin och bestick så det räcker till alla och man måste stå och diska för hand och sen torka det för att alla gäster ska kunna äta samtidigt som man har buffén att hålla koll på och gärna hinna hjälpa städet kan det bli en smula stressigt. Idag var det 11 avreserum och 19 stannarum. Då 10 avreserum är den normala gränsen för vad en person på städet ska klara på en dag bestämde jag mig för att skjuta lite på städet i receptionen efter frukosten och hjälpa min kollega som städade hotellrum istället. Det finns ju en check-in tid som liksom är städets deadline, helst. Min chef tyckte att det  var helt ok, och han sa att han kunde städa repan när han kom för att ta kvällspasset. Dock flöt det på bra med städet och vi var klara strax före kl 14. Jag hann dammsuga matsalen och lobbyn och till och med plocka ur och i diskmaskinen för den sista laddningen frukostdisk. Chefen var nöjd när han kom och vi hunnit klart allt, och berömde oss för det. Lustigt vad lite uppskattning kan göra ändå.

Efter jobbet gick jag på stan en sväng medans jag väntade på att årets Pride-parad skulle börja. Diva skulle ju gå i den utklädd till drag-queen och det ville jag ju inte missa. Han såg hur fin ut som helst, men shit vännen, var det inte kallt att gå runt i bara dom kläderna? Frös bara jag såg dig :P När paraden var över kilade jag hemåt, placerade mig i soffan och somnade. Vaknade efter ca 2 timmar, tog en lång dusch och återvände sen till soffan tillsammans med en halv honungsmelon och tre slicer pizza som blivit över sen igår. Slog på SATC-filmen och upptäckte att det är ett helt ok soundtrack i den. Sitter och lyssnar på det på spotify just nu faktiskt.

Har hört att om man biter sig i läppen när man pratar med någon är det något man döljer, något man vill säga men låter bli. Har inte tänkt på det innan, men jag biter mig faktiskt ofta i läppen när jag tittar på Honom. Han har märkt det också. Imorse innan jag gick till jobbet sa Han att det kanske är "min grej". Fast Han hade aldrig sett mig göra så och titta på någon annan "med sånna ögon" som när jag tittar på Honom. Är det så? Jag vet att det finns saker jag inte är redo att erkänna högt ännu och jag tycker ju om Honom. Men syns det SÅ tydligt? Är det bra eller dåligt? Viljan att ta steget, släppa alla hämningar och hoppa slåss med självbevarelsedriften. På något sätt känns det som att allt går för fort men samtidigt inte fort nog. Kommer jag någonsin att bli klok på det här?

Gårdagens oro var onödig. Helt onödig. Hade inget alls att vara orolig för. Varför gör jag det då? Kommentaren som Skrutt lämnade på mitt föregående inlägg här slår verkligen huvudet på spiken. Det hon skrev är så sant och självklart. Är det vad som håller på att hända med mig? Eller har det redan hänt?

Jobbade städ på hotellet idag. Min chef var snäll och gav mig en timmas sovmorgon, så började kl 10. Skönt. Det gick riktigt snabbt, trots att det var många avreserum och vi var klara strax efter kl 14. Gick hem och tog en välbehövelig dusch, pratade med mamma, systeryster och Han på telefon. Inte samtidigt dock :P Ikväll blir det en liten förpärla här innan det är dags att kolla in årets krogstråk nere vid hamnen. Ska bli skoj :)

Var på jobbet 05.15 i morse. Insåg hur mycket en extra timmes sömn på morgonen kan betyda. Och hur långsam en extra timme vid slutet av arbetsdagen kan vara. Aja, det gick ju bra iallafall.

En annan sak jag insett är hur mycket min osäkerhet kan påverka mig. Jag försöker att inte tänka på den, men de tankar som den för med sig får nytt fäste i mitt huvud hela tiden. Sen när har jag varit någon som behöver bekräftelse? Visst, bekräftelse vill väl alla ha, men BEHÖVT den? Och varför känns behovet större än aldrig förr just nu? Igår kunde jag inte sluta le. Vad hände? Inget har ju hänt, åt varken ena eller andra hållet. Vad sjutton är det för fel på mig?

Tog en promenad med Betongbarnet tidigare, det var trevligt, riktigt skönt ute också.

Vars ska jag börja? Dagen kunde inte börja bättre, morgonmys med Honom, prat om allt möjligt och lite till. Han sa något som jag inte riktigt insåg vad det betydde just då. Det kom jag på bra mycket senare. Jag är verkligen inte så snabbtänkt alla gånger, men som att det har förgyllt min dag! Har flinat hela dagen :)

Annars idag då? Telefonen och porttelefonen på jobbet har gått varm. Vet inte hur många som velat ha rum som jag fått säga nej till för att det har varit fullbokat. Hoppas alla dom hittade någonstans att bo inatt. Skulle ha svårt att åka någonstans där det är högsäsong utan att ha bokat boende i förväg, men å andra sidan kanske det är ett äventyr i sig, på något vänster. Tiden har gått fort på jobbet iallafall och det ska man inte klaga på!

Gårdagen då? Skulle egentligen ha varit ledig, men en kollega hade en läkartid så jag tog ca halva hennes pass. Mycket att göra även då, så tiden gick fort. Efter jobbet hänge jag med Diva, gick och fikade och tog en sväng på stan innan vi for hem till mig en stund. Diva lånade datorn och jag nickade till i soffan en liten stund, ingen vidare trevlig värdinna direkt. Lyckligtvis tog han inte illa upp :P Lite senare under kvällen började jag och min kombo att kolla på Blade-filmerna, och lagomt till att vi ska börja se på den andra filmen i trilogin kom Han och joinade oss. Käkade en hel massa honungs- och vattenmelon. Galet gott. Kan inte minnas att jag ätit en så god honungsmelon förut, kunde knappt få nog! Mums! En bit in i tredje filmen avvek min kombo och jag och Han gick och la oss. Var skönt att sova.

Grymt bra kväll, med tanke på att jag och min kombo gått om varandra rätt mycket senaste tiden, har knappt sett honom alls. Och sen att slippa sova ensam sen gjorde ju inte saken sämre ;) 

Jag kan inte sluta le, trots besvärliga gäster. Jag är bara SÅ glad!