Var ledig tisdag och onsdag, och jobbade kvällen på torsdag, så bestämde mig i en handvändning att åka och hälsa på Umebon igår efter jobbet. Det var ganska roligt att ringa och väcka honom (lyckades tydligen tajma in samtalet en minut innan hans väckare skulle ringa, ibland har jag mina stunder :P ) och säga att jag kunde åka dit. Han blev glad, och det gjorde mig ännu gladare. Hade galet lätt att le åt alla gästerna hela dagen, för jag kunde helt enkelt inte sluta. Min kollega kom och bytte av mig en halvtimma tidigare än vanligt, jag begav mig hemåt och packade på inte lång tid alls. Hade lovat Diva att ta en fika efter jobbet och ville inte bryta det, så skyndade mig på. Resultatet blev en inte alltför välplanerad packning, men tror att jag fått med mig det jag behöver. Blir ju inte borta så länge ändå.

Bussresan var galet seg, antagligen för att jag hade någon som väntade på mig vid slutmålet, och som att det var underbart att se honom när jag klev av bussen :)

Gårdagen var som dom flesta lediga söndagar i mitt liv, galet slapp. Sov länge, stannade i sängen ännu längre, kollade på SATC i x antal timmar och gjorde allmänt ingenting vettigt. Helt ok skön söndag med andra ord. Den nya ljuspunkten i mitt liv höll mig sällskap via telefonens smsfunktion ungefär hela dagen och på kvällen blev det ett telefonsamtal som var långt till och med för mig. Över fyra timmar blev det, fast det kändes verkligen inte så länge, inte ens som hälften så långt, kanske en fjärdedel, om ens det? Tiden flög iallafall iväg, som alltid när jag spenderar tid med Umebon, på vilket sätt det än är. Erkände något jag inte planerat att erkänna än på ett bra tag, men av någon anledning gjorde jag det. Det har i och för sig bubblat i mig ett tag och jag har velat säga det tidigare, men låtit bli. Igår gick det dock inte, men det spelade ingen roll, för reaktionen jag fick var den jag hoppats på. Fick också höra en MYCKET speciell sak, som jag var totalt oförbberedd för att höra. Ingen har någonsin sagt just det till mig förut och jag har känslan av att hade det varit någon annan som sagt det efter ca en vecka hade jag freakat ut totalt, vänt på klacken och sprungit iväg snabbare än snabbt. Men det gjorde jag inte. Istället hittade jag ett galet stort leende i mitt ansikte som sträckte sig från öra till öra. Ja, det har inte ens gått två veckor, men det är någonting med den här karln som jag inte varit med om tidigare. Önskar dock att han hade kunnat se mitt ansikte när han sa det, för jag blev mållös, det enda jag fick fram var ett "oj". Tystnad på telefonen är inte alltid den bästa reaktionen någon kan önska sig efter att ha sagt en sådan sak, inte ett "oj" heller för den delen, så det som borde ha varit "ett perfekt ögonblick" blev lite skevt. Men jag hoppas och tror att allt är tillbaka på rätt spår igen nu. Jag är inte rädd längre, alla band jag lagt på mig själv de senaste åren har brustit och jag är bara så glad mest hela tiden.

Igår var en rätt slapp dag, hade lyckats somna om en stund efter att Umebon åkt och vaknade av ett sms från Skrutt. Surrade med henne en stund, lika trevligt som vanligt. Pratade med Brunetten sen, bestämde att vi skulle käka middag tillsammans och gå på bio sen och se Inglorious Basterds. Tog det lugnt för mig själv hemma sen, kände mig mer ensam än jag gjort på länge. Min kombo, hans tjej och Småbrudarna hade åkt söderut över helgen så det var ovanligt tyst här hemma och så saknade jag Umebon.

Brunetten kom förbi runt 4-5 tiden, vi gjorde mat och surrade på om allt möjligt. Dock glömde vi bort att äta glassen vi köpt till efterrätt innan vi gick för att hämta biobiljetterna. Drällde in på The Rock en stund för att hälsa på Phoenix och för att vi helt enkelt inte hade något annat att göra. Tydligen hade något MC-gäng bokat bord där just igår och därför var det lite extra pådrag där, pikébuss utanför och grejer. Tycker det är så löjligt att folk är rädda för bikers, ofta är dom hur trevliga som helst, iallafall alla dom jag träffat. Jag menar, ska man vara rädd för dom kan man lika gärna vara rädd för alla andra människor man inte känner som befinner sig på samma ställe som en själv. Hursomhaver, vi kilade iväg till bion strax före 21 och filmen var riktigt bra, rekommendation från min sida. Begav oss hemåt efteråt, pratade med Umebon en bra stund på telefon innan jag gick och la mig. Sen ringde han igen runt 3 tiden, somnade ganska direkt efter att vi lagt på. Även om han inte var här så kändes det bra att prata med honom precis precis innan jag somnade. Hans röst och lukten av honom på min kudde gjorde liksom att det nästan kändes som att han var här. På något sätt.

En liten stund i morse när jag vaknade var allting underbart. Sen kom jag ihåg att det var idag som Umebon skulle åka tillbaka till Umeå. Sen var allting mindre underbart. Klumpen jag fick i halsen när han åkte förvandlades dock inte till tårar, vilket jag ser som något positivt i sig. Han finns ju iallafall i mitt liv även om han åker ca 40 mil bort. Det är tomt nu när han åkt förstås, vi har ju nästan suttit ihop mer eller mindre ända sen i söndags och det är ju lätt att vänja sig vid att ha någon man tycker om runt omkring sig. Så det är tomt, jag saknar honom redan, men jag är inte ledsen. Jag är glad att ha träffat honom och börjat lära känna honom, väldigt glad.

Skrutt: "Han vill inte ha fisk, så jag lagar bara mat till mig själv."

Jag: "Meen, vad är det för fel på karln??"

Skrutts grabb: "Jag är ju kille, det brukar räcka för er två."

Man kan ju fundera på vilken syn Skrutts grabb har på henne och mig ibland :P

Skrutt: Iih

Jag: Meeeeen!

Visste precis vad hon menade, känner vi varandra för väl tro? :P

Gårdagen kunde inte ha börjat bättre än den gjorde. Är fortfarande helt förvånad över vad som händer, finner knappt ord för att beskriva det. Det är så fruktansvärt skönt att inte behöva tassa på tå runt karln, har insett nu att sånna saker tagit betydligt mer på min viljestyrka än jag anat tidigare. Jag tror att det är en av anledningarna till att det känns så bra, även om allt gått så fort.

Hade kvällspasset på jobbet, det var som vilken kväll som helst, förutom att ett medelålders par önskade låtar (hade spotify igång) i nån timma innan jag gick hem. Det var faktiskt lite roligt, kul med omväxling för en gångs skull. Riktigt trevliga var dom också, sånna människor kan verkligen förgylla ett arbetspass.

Tog bussen till Umebon efter att jag slutat. Var lite smått nervös då hans syster och mamma var hemma. Dock låg mamman och sov redan, annars hade jag nog inte vågat åka dit. Går saker och ting vägen är det klart att jag vill träffa hans föräldrar nån gång (på riktigt) men inte än. Syskon är inte lika "skrämmande" som föräldrar, egentligen är inte föräldrar det heller, det är bara så stort att bli presenterad för föräldrarna då det i min hjärna är som något i stil med att bli "introducerad i familjen", typ. Vi pratade tills klockan var runt 4 på morgonen, om allt och inget. Underbart.

..och ja, jag tror jag tycker om det. Känns helt sjukt med tanke på att jag inte tappat kontrollen på fyra år, iallafall inte ofrivilligt. Vad händer egentligen? Jag hinner inte med alls. Det är som att värsta tornadon har kommit in i mitt liv och ställt till världens oreda. Men jag tycker om det, det gör jag verkligen, samtidigt som det skrämmer livet ur mig. Är så van vid att ha kontroll på just det där, men just nu känns kontrollen obefintlig. Och jag är bara så glad mest hela tiden. Förstår inte.