Har precis härjat lite med Småtjejerna, kast med liten Ior, i gosedjursformat alltså. Förundras återigen hur mycket "lite roar små" kan smitta av sig, tror aldrig att det kommer att sjunka in ordentligt, hinner liksom glömma bort det mellan varven. Är det anorlunda när man är "barnvakt" på heltid (alltså förälder) tro? Ska jag vara ärlig så hoppas jag inte. Men men, det lär väl märkas en dag, hoppas jag.

Gårdagen då? Frukostpasset på jobbet, ny praktikant också. Ska man känna sig gammal för att man har en praktikant från gymnasieskolan? Det känns ju som att jag själv var det alldeles nyss. Tiden har gått så fort dom senaste åren, det känns fortfarande som att jag precis kommit till den här stan, förutom att jag inte går vilse speciellt ofta längre. Hursomhaver har jag inte vant mig vid tanken på att vara handledare åt praktikanter, även om vi faktiskt hunnit med ett gäng sånna under det år som jag jobbat i receptionen på hotellet. Det kanske kommer med tiden det också. Tog det allmänt lugnt när jag kom hem, surrade i telefon en hel del av eftermiddagen och kvällen, tack och lov för handsfree, även om min börjar falla i bitar så smått. Den funkar fortfarande iallafall. Var dock en smula otrevlig när jag pratade med Certain Someone på kvällen, somnade nämligen mitt i samtalet, ett antal gånger. Var tydligen trött. Det börjar närma sig nu, snart ses vi igen. Saknaden blir större ju närmare måndag vi kommer.