När väckaren ringde i morse ville jag verkligen INTE kliva upp ur sängen. Mådde så gott där jag var bredvid min karl. Men, det var dags att åka hem till P-town med bussen som skulle gå två timmar senare. Självklart såg jag fram emot att träffa mina föräldrar och alla andra där, men har verkligen vant mig vid att ha Certain Someone i närheten den här senaste veckan. Det kommer framför allt att kännas tomt ikväll när det är dags att sova, tror nästan att jag kommer att sakna hans snarkningar till och med.

Här hemma är det mesta som vanligt. Dock är det en STOR skillnad mot förra gången jag var hit. Den fyrbenta Favoritkillen är inte här. Eller jo, det är han, i en urna inne i vardagsrummet. Det blir begravning någon gång den här helgen, vet inte när dock, men snällt av mamma och pappa att vänta tills jag kommit hem. Vet inte riktigt om jag kan beskriva känslan när jag såg urnan. På ett sätt kändes det konstigt men på ett annat så visste jag ju att det var såhär. Tanken på att han inte lever längre har fastnat och accepterats i mitt huvud och hjärta och jag vet ju att han hade så ont innan han fick somna in. En annan skillnad är att mina föräldrar har skaffat sig en ny fyrbent best som nu är ca 3½ månad gammal. Galet söt är han, precis som alla andra valpar här i världen. Dock är han inte Favoritkillen. Aja, inte tänka så nu, ingen hund ersätter en annan, lika lite som att en ny människa i någons liv ersätter en gammal. Ersättare känns för övrigt som ett dåligt ord, åtminstone när det kommer till en levande varelse.