Hösten/vintern 2005 upplevde jag något oerhört otrevligt, jobbigt, nerbrytande. Inte fysiskt, men psykiskt. Jag klandrar ingen i min omgivning runt den tiden, det var inte deras fel. Ingen orkar med hur mycket som helst, "even the best falls down sometimes" heter det väl? Då hade jag en anledning till varför, eller, åtminstone förstod jag det sen. Nu känns det som att saker från den tiden upprepar sig, bara det att den här gången har jag ingen orsak som ligger bakom. Så vitt jag vet iallafall. Jag är ju inne i ett flow just nu, saker och ting går ju bra. Så varför denna tryckande, jobbiga känsla? Frågan är, är det något jag har gjort som orsakar det här? Och i så fall vad? Jag var ju glad för bara en stund sen, hade ont i magen för att jag skrattat så mycket. Och nu, klumpen i halsen blir bara större. Moodswing deluxe, ja verkligen. Jag vet varför, men jag vet inte orsaken till det "varföret". Inbillar jag mig saker? Gör jag en höna av en fjäder?

"Det är alltid bättre att bli inbjuden och måsta tacka nej än att inte bli inbjuden alls"

Ett skrattfyllt samtal, ett galet quote som kan tolkas lite hursomhelst. Here goes: "Han går med på allt shit jag hittar på"

Observera, att "Han" i ovan citat är inte samma Han som omnämns rätt ofta i min blogg. Och det var inte jag som uttryckte citatet heller. Bara så ni vet.