Igår var jag sugen på att hänga på stråket ikväll, igen. Var där med Han och hans kompis igårkväll. Det var trevligt. Men imorse när jag kämpat mig upp till jobbet kände jag bara "nae" åt att spendera ännu en kväll med alkoholens dimmor framför mina ögon. Inte nu för att det blev speciellt mycket av den varan igår, bara en egenhändigt nykomponerad drink och ett glas rosevin/fanta. Oavsett blev det sent och när klockan ringde imorse ville jag verkligen inte stiga upp. Men men, vad gör man? Har du frukosten på mitt jobb spelar det ingen roll om du har fått pesten under natten, det är bara att pallra sig dit ändå. Nej, så illa är det väl inte, men näst intill. Jag menar, vem svarar kl 5 på morgonen om man har en ledig dag? Och inte minst, hur bra känns det att ringa och väcka någon som har en ledig dag den tiden på dygnet? Nope, inget alternativ det.

Hotellet hade varit nästintill fullbokat natten som var, bara två rum tomma. Vilket betydde 50+ gäster till frukost. Inte för att 50 gäster är speciellt mycket egentligen om man jämför med andra ställen jag jobbat på, men när det inte finns porslin och bestick så det räcker till alla och man måste stå och diska för hand och sen torka det för att alla gäster ska kunna äta samtidigt som man har buffén att hålla koll på och gärna hinna hjälpa städet kan det bli en smula stressigt. Idag var det 11 avreserum och 19 stannarum. Då 10 avreserum är den normala gränsen för vad en person på städet ska klara på en dag bestämde jag mig för att skjuta lite på städet i receptionen efter frukosten och hjälpa min kollega som städade hotellrum istället. Det finns ju en check-in tid som liksom är städets deadline, helst. Min chef tyckte att det  var helt ok, och han sa att han kunde städa repan när han kom för att ta kvällspasset. Dock flöt det på bra med städet och vi var klara strax före kl 14. Jag hann dammsuga matsalen och lobbyn och till och med plocka ur och i diskmaskinen för den sista laddningen frukostdisk. Chefen var nöjd när han kom och vi hunnit klart allt, och berömde oss för det. Lustigt vad lite uppskattning kan göra ändå.

Efter jobbet gick jag på stan en sväng medans jag väntade på att årets Pride-parad skulle börja. Diva skulle ju gå i den utklädd till drag-queen och det ville jag ju inte missa. Han såg hur fin ut som helst, men shit vännen, var det inte kallt att gå runt i bara dom kläderna? Frös bara jag såg dig :P När paraden var över kilade jag hemåt, placerade mig i soffan och somnade. Vaknade efter ca 2 timmar, tog en lång dusch och återvände sen till soffan tillsammans med en halv honungsmelon och tre slicer pizza som blivit över sen igår. Slog på SATC-filmen och upptäckte att det är ett helt ok soundtrack i den. Sitter och lyssnar på det på spotify just nu faktiskt.

Har hört att om man biter sig i läppen när man pratar med någon är det något man döljer, något man vill säga men låter bli. Har inte tänkt på det innan, men jag biter mig faktiskt ofta i läppen när jag tittar på Honom. Han har märkt det också. Imorse innan jag gick till jobbet sa Han att det kanske är "min grej". Fast Han hade aldrig sett mig göra så och titta på någon annan "med sånna ögon" som när jag tittar på Honom. Är det så? Jag vet att det finns saker jag inte är redo att erkänna högt ännu och jag tycker ju om Honom. Men syns det SÅ tydligt? Är det bra eller dåligt? Viljan att ta steget, släppa alla hämningar och hoppa slåss med självbevarelsedriften. På något sätt känns det som att allt går för fort men samtidigt inte fort nog. Kommer jag någonsin att bli klok på det här?