Det kändes meningslöst att vakna idag. Aldrig känt så förr, men idag är väl inte riktigt som alla andra dagar. Men som en räddande ängel fick jag ett sms av Skrutt, med en rolig historia. Och som att jag skrattade! Underbara älskade Skrutt, du har räddat min dag, en kort stund kändes livet meningslöst, men tack vare dig är den hemska känslan borta. Vill aldrig känna så igen, aldrig aldrig. Du knuffade mig i rätt riktning när jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Du fick mig att inse att det finns alldeles för mycket underbart här i världen att leva för för att ligga i sängen och deppa!

Mina vänner är för övrigt dom underbaraste man kan tänka sig. De som hört vad som hänt har erbjudit sig att lyssna om jag vill prata, hållt om mig länge och försökt muntra upp mig. Tack för att Ni finns, utan er skulle världen vara en mycket mörkare plats och jag skulle inte ha mycket att leva för!

Update: Fick ett mail av min kloka Storasyster. Vet inte om det är vishet som kommer med åren eller om hon helt enkelt fick det här hon skapades. För klok, det är hon, min kära syster, det har hon alltid varit. För det mesta har hon rätt också, och så även den här gången. Tack för dom kloka orden och råden, ska göra mitt bästa för att följa dem. Jag älskar dig, min kära syster.

Storasyster åkte hem igår, alltid lika jobbigt/tråkigt när någon som varit och hälsat på åker hem. Som alltid är det mindre jobbigt när jag är den som åker och jobbigare när jag är den som blir lämnad. Men jag vet ju iallafall det att relationen med min syster inte kommer att förändras, hon kommer alltid att vara min kära syster.

På hemgruppen i onsdags bad dom andra för mig om att osäkerheten jag kännt i mitt liv den senaste tiden skulle bli klarare och att jag skulle få vägledning till vad jag ska göra med mitt liv och särskilt när det kom till relationen mellan Honom och mig. Ja, vad ska man säga. Jag har fått bönesvar. Är jag glad för det? Inte alls, iallafall inte just nu. Osäkerheten kring vår relation är som bortblåst. Det enda jag inte ville var att relationen skulle blåsa iväg tillsammans med osäkerheten. Men det gjorde den. Igen. Tanken på att Han inte kommer finnas i mitt liv är skrämmande, vill gärna att vi ska klara av att vara vänner (eller rättare sagt att JAG ska klara av det) men jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Förra gången räckte det ju med att jag skällde ut han efter noter en kväll så var det bra sen. Kan det bli lika lätt den här gången? Tveksamt.

Men vem är det som är den rätta för mig? Hur många felaktiga val ska jag behöva göra innan jag hittar rätt? Det jag ser i Honom är ju det jag söker efter i ett förhållande, det vet Han också nu, men tydligen så är Han inte rätt för mig. Jag är less på att kyssa grodor nu, jag vill hitta min prins.