Gårdagen var som dom flesta lediga söndagar i mitt liv, galet slapp. Sov länge, stannade i sängen ännu längre, kollade på SATC i x antal timmar och gjorde allmänt ingenting vettigt. Helt ok skön söndag med andra ord. Den nya ljuspunkten i mitt liv höll mig sällskap via telefonens smsfunktion ungefär hela dagen och på kvällen blev det ett telefonsamtal som var långt till och med för mig. Över fyra timmar blev det, fast det kändes verkligen inte så länge, inte ens som hälften så långt, kanske en fjärdedel, om ens det? Tiden flög iallafall iväg, som alltid när jag spenderar tid med Umebon, på vilket sätt det än är. Erkände något jag inte planerat att erkänna än på ett bra tag, men av någon anledning gjorde jag det. Det har i och för sig bubblat i mig ett tag och jag har velat säga det tidigare, men låtit bli. Igår gick det dock inte, men det spelade ingen roll, för reaktionen jag fick var den jag hoppats på. Fick också höra en MYCKET speciell sak, som jag var totalt oförbberedd för att höra. Ingen har någonsin sagt just det till mig förut och jag har känslan av att hade det varit någon annan som sagt det efter ca en vecka hade jag freakat ut totalt, vänt på klacken och sprungit iväg snabbare än snabbt. Men det gjorde jag inte. Istället hittade jag ett galet stort leende i mitt ansikte som sträckte sig från öra till öra. Ja, det har inte ens gått två veckor, men det är någonting med den här karln som jag inte varit med om tidigare. Önskar dock att han hade kunnat se mitt ansikte när han sa det, för jag blev mållös, det enda jag fick fram var ett "oj". Tystnad på telefonen är inte alltid den bästa reaktionen någon kan önska sig efter att ha sagt en sådan sak, inte ett "oj" heller för den delen, så det som borde ha varit "ett perfekt ögonblick" blev lite skevt. Men jag hoppas och tror att allt är tillbaka på rätt spår igen nu. Jag är inte rädd längre, alla band jag lagt på mig själv de senaste åren har brustit och jag är bara så glad mest hela tiden.