En liten stund i morse när jag vaknade var allting underbart. Sen kom jag ihåg att det var idag som Umebon skulle åka tillbaka till Umeå. Sen var allting mindre underbart. Klumpen jag fick i halsen när han åkte förvandlades dock inte till tårar, vilket jag ser som något positivt i sig. Han finns ju iallafall i mitt liv även om han åker ca 40 mil bort. Det är tomt nu när han åkt förstås, vi har ju nästan suttit ihop mer eller mindre ända sen i söndags och det är ju lätt att vänja sig vid att ha någon man tycker om runt omkring sig. Så det är tomt, jag saknar honom redan, men jag är inte ledsen. Jag är glad att ha träffat honom och börjat lära känna honom, väldigt glad.