På ett sätt känns det som att en viss sak har passerat alldeles för fort. Inte för att jag klagar, jag föredrar alltid att må bra och vara glad framför det motsatta. Det skulle dock inte förvåna mig om det hela kom tillbaka och bet mig i ryggen om ett tag, bara för att. Sen funderar jag på hur mycket det kan betyda att bara få lite uppmärksamhet, från nästan vem som helst, när man är lite nere så som jag varit sista tiden. Hur vet man skillnaden på om det är bara någon som uppfyller det mänskliga behovet efter bekräftelse eller om det faktiskt är något helt annat det rör sig om? Ibland har man ju sånna dagar, när man bara behöver en komplimang eller en gillande blick från någon man anser vara attraktiv/trevlig/schysst/het etc. när man minst anat det för att resten av dagen ska vara på topp. Har jag lyckats utveckla en galet bra egenskap för att skaka av mig större besvikelser för att sen kunna fortsätta att njuta av livet så fort som möjligt, eller är det den oväntade uppmärksamheten som får mig att glömma besvikelsen som hände för inte alls längesen? Lyckades jag packa in mina känslor i is den här sommaren, eller trodde jag mig bara känna något som jag ville känna, för att jag gillade idéen på vad som kunde vara? Kan riktiga känslor försvinna så fort, bara för att jag vet att dom inte leder någonstans och att jag har accepterat det faktumet? Var det ens riktiga känslor som jag hade/trodde mig ha? Eller är det så att mitt hjärta varit och fortfarande är inpackat i is sedan den där sommaren för flera år sen som vände mitt liv uppochner, då jag lyckas skaka av mig saker så fort nuförtiden?  Är det den oväntade uppmärksamheten som gör det? Eller är det något annat än bara oväntad uppmärksamhet?