Igår sa mitt ex till mig att han blivit förvånad över hur jag betett mig på ett visst plan den senaste tiden. Ska jag vara helt ärlig är jag det också. Jag förstår inte varför jag har gjort som jag gjort, jag mår inte bra av det heller. Faktum är att jag blir rädd när jag tänker på det. Jag är rädd för mig själv, för "träsket" jag hamnat i. Jag känner en stor tomhet i mitt liv men jag vet inte vem som skulle kunna fylla den. Det är konstigt hur fort det kan gå ibland, från ett stadigt förhållande in i ett betydligt mindre stadigt. Från det ostadiga och odefinierade förhållandet in i ensamheten. Från ensamheten till ett konstant pirr i magen och allmänt lyckorus. Från lyckoruset till besvikelse och osäkerhet, från besvikelsen till ilska, från ilskan till lättnad och från lättnaden till... det här. Det har inte ens gått ett år sen den ovan nämnda cirkusen började. Jag känner mig som en jag vet inte vad. En leksak, kanske är ett passande ord. Jag vill inte vara en leksak, jag vill inte leka heller. Jag är färdig med det redan, det intalade jag mig för längesen. Så vad är det jag håller på med nu? Det kan ju knappast komma något gott ur det, eller hur? Jag har spårat ur i mina försök att hitta hem. Kan ingen ge mig karta och kompass?

Hoppade in för en kollega som blivit sjuk på jobbet ikväll. Efter någon timme kom mitt ex förbi för att hälsa på en stund. Stunden blev över tre timmar lång. Mellan mina arbetsuppgifter pratade vi om allt möjligt, men mest om det förhållande vi hade där några månader en gång. Ganska allvarligt med andra ord. Tidigare under dagen hade jag suttit och pratat med en internetkompis vars flickvän ska spendera sommaren i Norge och han ska spendera sommaren i Danmark och han var därför en smula uppriven av saknad till henne. Det var det första allvarliga samtalet för dagen. Pratade med Basketspelaren en del om vad jag vill, han vill, gårdagen och mitt beteende då, det lägger ett tredje allvarligt relationssamtal på listan, vi kom överens om att vara vänner iallafall. Nu sist pratade jag med Skrutt, även där om något allvarligt. Frågar mig själv, leder relationer oundvikligen till sånna här samtal? Dom verkar ju alltid dyka upp förr eller senare i alla relationer känns det som. Tror dock att jag slog rekord i antalet olika sånna samtal idag. Har genom åren fått en känsla av att det är lättare att bli sårad av någon som står riktigt nära och som betyder mycket för en än av någon annan. Är det så? Inte för att alla samtal jag haft idag har handlat om att någon blivit sårad, det var bara en tanke som tog sig in i mitt huvud. Jag har tänkt på det flera gånger förut. Har för övrigt insett att jag inte är redo att inleda något med någon just nu, även om "Mr Right" skulle knacka på min dörr imorgon. Ibland blir jag verkligen så less på mig själv.

En ljusglimt idag, mitt ibland allt allvarligt, som också var en del lättnad på grund av vissa orsaker, var att JFK skrev och sa att han ser fram emot att träffa mig igen, när det nu blir av, om det blir av. Med tanke på hur det gick senaste gången vi sågs blev jag faktiskt förvånad.

Kom på att jag glömt bort dagens yeah och njea senaste dagarna, så jag gör ett nytt försök.

Dagens Yeah: Har insett att även om jag dragit en del "nitar" i mina dagar, så är inte alla killar svin. Ännu en poäng till mänskligheten.

Dagens Njea: Vänner som inte mår bra samtidigt som jag inte vet vad jag ska göra för att hjälpa dem må bättre.