Har haft en låt på hjärnan stora delar av dagen. Artisten som framför den har enligt mig en av världens underbaraste röster.

Josh Groban - So She Dances

A walz when she walks in the room

She pulls back the hair from her face

She turns to the window to sway in the moonlight 

Even her shadow has grace

A waltz for the girl out of reach

She lifts her hands up to the sky

She moves with the music

The song is her lover

The melody's making her cry

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently

A walts for the chance I should take

But how will I know where to start?

She's spinning between constellations and dreams

Her rythm is my beating heart

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently

I can't keep on watching forever

I give up this view just to tell her

When I close my eyes I can see

The spotlights are bright on you and me

We've got the floor

And you're in my arms

How could I ask for more? 

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently 

I can't keep on watching forever

And I'm giving up this view just to tell her

Ville inte vakna i morse. Drömde att jag var på läger på Storstrand tillsammans med Jessica, den lilla flickan jag var assistent åt sommaren jag spenderade i Kanada. Insåg när jag vaknade hur mycket jag saknar henne, gladare unge får man leta efter, trots hennes handikapp. Sen att vi befann oss på Storstrand gjorde drömmen ännu bättre, en av de största händelserna i mitt liv inträffade ju där. Kan fortfarande inte förstå att någon fick för sig att tända eld på huvudbyggnaden där för något år sedan. Har dock fått höra att den nya huvudbyggnaden är färdig nu, lyckligtvis.

Önskar att jag kunde sluta längta. Och sluta sakna. Varför känns det som att jag har ett hål rakt igenom hela mig? Och varför blir jag lurad av mig själv hela tiden med att tro att det har gått över när jag vet att det inte är så? Jag saknar och jag längtar, men det kan jag inte erkänna högt. Det skulle sabba allt och jag vill inte förlora det lilla jag har. 

Hade kvällspasset på hotellet ikväll, det var rätt lugnt, även om telefonen gick i ett. Satt och pratade ganska länge med en internetkompis på msn som jag snackat med till och från i flera år nu. Det var trevligt. Ikväll inträffade något som verkligen inte händer ofta. Det har hänt mig en gång tidigare på hotellet, att det checkar in en gäst som gör mig näst intill knäsvag. Jag vet inte varför, för så snygg var han inte, bara tilltalande på något sätt. Glömde bort det väl inövade lilla "tal" med information som vi håller för varje gäst, var tvungen att ta ett extra andetag innan jag fick det ur mig. Lämnade nyckeln till honom och sen var han borta. Just nu skulle jag förmodligen inte ens känna igen honom om jag såg honom. Nu låter jag som värsta jag vet inte vad, men nej, jag hoppar inte på gästerna på hotellet, någon måtta får det vara. Vissa gör helt enkelt mer intryck än andra, och den här människan var en sån. Vad är det vissa killar har som gör att man blir helt knäsvag, nervös, får tunghäfta och allmänt gör sig till åtlöje inför dom? Eller som jag, blir som en elefant i en glasaffär med för trångt mellan hyllorna varje gång jag blir intresserad av en grabb. Det är ju sånna gånger man vill bete sig på ett totalt motsatt sätt. Förstår inte. Varför verkar inte det drabba grabbsen? Det är orättvist.