Farfars begravning idag. När vi först kom till kapellet trodde jag inte att det skulle bli speciellt jobbigt först, det var mest trevligt att träffa alla släktingar som man inte sett på hur länge som helst. "Minglade" ute i foajen hur länge som helst. När vi väl gick in i själva kapellet tittade jag inte ens på kistan. Tänkte inte alls på det först, men tanken slog mig sen när jag väl såg den från min plats bland alla stolsrader. Det kom smygande, inte så farligt till en början, lite små snyftande sådär. Det blev dock jobbigare när det var dags att gå fram till kistan för att ta farväl. Pappa, hans syskon med respektive gick fram först. Hade glömt bort hur jobbigt det är att se människor som man bryr sig om vara ledsna. När det var barnbarnens tur att gå fram vart det inte bättre direkt. Trodde dock att jag skulle klara mig från att bryta ihop totalt och hålla mig till snyftningar, men icke. Kom fram till att jag ogillar att visa mig svag offentligt. Jag ville inte bryta ihop inför alla där i kapellet. Försökte hålla det inne på något sätt. Det är i och för sig något jag sällan klarar av, att hålla tårar inne när dom bestämmer sig för att komma, men jag försökte i alla fall. När jag var påväg tillbaka till min plats gick jag förbi mina föräldrar och mamma strök mig över axeln. Då slutade snyftningarna att vara just snyftningar, och tårarna började rinna på riktigt.

Minnesstunden efteråt var trevlig. Det var närmare 60 pers som kom dit. På något sätt kändes det bra, farfar var ju en sån underbar person att han förtjänar att så många samlades för att minnas honom en sån här dag. Många fina telegram hade skickats, och det var i stort en mycket fin minnesstund.

När vi kom hem var det dags att packa in mitt flyttlass i bilen så vi kan åka tidigt i morgonbitti. Jag och pappa högg i och det gick faktiskt rätt fort när vi väl kom igång. Förundras varje gång över vars jag har fått alla saker ifrån, jag äger ju knappt några möbler, det är ju mest småtjafs och ändå lyckas jag nästan fylla upp en mindre lastbil! Undrar hur mycket jag egentligen skulle kunna göra mig av med utan att sakna det. Hmm, tåls att tänkas på.

For in till stan för att träffa några kompisar efter att vi packat klart. Bestämde igår med min vännina att jag var tvungen att äta på Sunes innan jag åkte härifrån och de var inte svåra att övertala :P Satt där och surrade ett tag och sen var det dags att åka hem. Pratade med Honom på vägen hem, det var trevligt som alltid. Vi ska ses imorgonkväll, längtar! :)

Nu väntar jag mest på att min bror ska ringa och vilja åka hem. Han är på någon fest nånstans i stan och hade inte chaffis hem i natt. Ställde upp frivilligt, men just nu skulle jag helst av allt vilja gå och lägga mig, det kommer bli en lång dag imorgon som det är. Men men, har man lovat så har man, hoppas han inte blir hur sen som helst bara.