Mycket har snurrat i mitt huvud idag. Det mesta handlar om jag gjort rätt eller fel i ett visst beslut jag tog tidigare. Och vad ska jag göra med det nu? Ska jag fortsätta som innan, eller ska jag ändra på saker och ting? Men å andra sidan... varför ska jag ändra på något? Det var egentligen ingen dålig sak jag gjorde och vad ger det mig att inte vara ärlig mot mig själv och min omgivning? Ingenting. Är det sen någon som har något emot det är det ju inte mitt problem, eller hur? Jag är den jag är och jag har insett att jag mår som bäst när jag kan vara just mig själv. Jag vet ju alltför väl vad som hände sist någon försökte få mig att vara någon annan, och jag minns hur ont det gjorde. Det är den stora anledningen till att jag uppskattar personer i mitt liv som accepterar mig för den jag är.  Så, jag ska fortsätta vara jag och följa mitt hjärta och om det inte passar andra så är det inte min förlust. Eller? Kan man förlora på att vara ärlig? Lögner tror jag inte på, men ibland kanske man hellre borde vara tyst? Är man oärlig om man håller tyst? Hur vet man när man ska hålla tyst och när man ska säga rakt ut som det är? Borde jag ha hållit tyst?

Pratade med Anna idag, inte för att det är speciellt ovanligt, det är snarare tvärt om. Om det går en dag utan att vi pratar är det något som inte stämmer. Det blir som obalans i systemet på något sätt. Ibland frågar jag mig själv vad det egentligen är vi pratar om, och ännu mer, vart får vi allt ifrån? Jag menar, det är ju inte varje dag som det händer omvälvande saker i våra liv. Men ändå blir det nästan en timme varje dag sammanlagt, och ofta ännu längre. Idag behövde vi dock inte fundera på några ämnen att prata om. Dagen som har varit har tydligen satt sina spår hos oss båda. Dock glömde jag mina egna funderingar när jag fick höra hennes. Men jag är säker på att du kommer att fixa det här gumman, du är ju värsta superwoman ju!

Kan inte komma på ett enda samtal jag ringt till Anna och varit ledsen/upprörd/orolig eller liknande utan att samtalet på något sätt har lett till ett rejält gapskratt. Kommer speciellt ihåg en gång när vi båda turades om att gråta i luren ett bra tag men i slutändan var det bara skratt för hela slanten. Hur ofta händer det egentligen? Jag kan verkligen skatta mig lycklig för att jag har en vän som Anna. Det är så skönt att veta att det finns någon där i vått och torrt, vilken tid på dygnet som helst, vad det än gäller. Som att jag saknar dig Skrutt!

Hade ledigt från jobbet igår. Sov tills jag vaknade (utan väckarklocka), slog på datorn och surfade runt lite innan jag skulle kliva upp. Pratade med Honom på msn, Han skulle måla lite hemma i sin lägenhet och frågade om jag ville komma och hjälpa till om jag inte hade något bättre för mig. Hade inget inplanerat så det var ju inte så mycket att fundera på. Åt frukost och lite sånt och sen tog jag mig dit. Fick träffa dotterns mamma en snabbis. Hon verkar vara riktigt trevlig. Hon sa att det var kul att få ett ansikte på mig äntligen. Tydligen har hon pratat om mig, sötungen. Blev helt glad :) När mamman och dottern hade åkt gick vi på en liten promenad innan vi tog itu med målandet. Det gick faktiskt rätt bra med tanke på att jag för det mesta får mer färg på mig själv än på något annat när jag målar, men jag klarade mig med två små fläckar på kläderna och bara lite mer på händerna. Inte dåligt tycker jag! Det var rätt trevligt att måla också, pratade på om allt möjligt under tiden.

Det blev pizza till middag och senare gick vi till en kompis till Honom. Tror det var tänkt att vi skulle se film, men det blev så att vi satt och surrade till klockan 2 på morgonen istället. Jag märkte knappt att tiden gick, hade riktigt trevligt. Möjligheten finns att jag försa mig om min blogg, eller hur dom skulle kunna hitta den, så nu har Han fått länken. Det kändes nästan löjligt att hemlighålla den mer. Egentligen är det inga hemligheter som jag har skrivit här, men jag har inte velat berätta för Honom om den ännu av den anledningen att jag inte vet om jag öppet vågar erkänna vissa saker för Honom än. Om Han inte förstår att jag tycker om Honom så vet jag inte hur jag skulle visa det utan att skriva det på näsan på Honom, så det är väl inget nytt egentligen. Men det är just det att säga det högt. Jag är fruktansvärt dålig på att säga sådana saker högt. Iallafall i början när jag inte vet vars jag har en person. Kalla mig feg om ni vill, jag kallar det självbevarelsedrift. Men nu har Han fått länken hit, så är det väl lika bra att säga rakt ut ändå, det får bära eller brista; Jag tycker om Dig, fruktansvärt mycket. Du gör mig glad på ett sätt jag inte varit med om förut. Jag tror det kallas lycka. Jag har inte sagt det här till Dig personligen, och om Du inte läser det här lär det dröja ett tag innan jag säger det högt. Men om det skulle vara så att Du läser det här, så vet Du nu. Jag hoppas verkligen att det inte kommer att förändra saker och ting till det sämre, men nu får det som sagt bära eller brista.