En tanke slog mig alldeles nyss. Varför bloggar jag egentligen? Dom få utvalda personer som vet vem jag är pratar med/träffar jag ju regelbundet så dom får ju veta vad som händer i mitt liv ändå. Men jag tror att en liten undermedveten tanke ligger bakom mitt bloggande. Pratade med en kompis på msn när ämnet kom upp. Jag har väldigt svårt att släppa människor inpå livet, alltså riktigt riktigt nära. Det är inte många som kommer innanför mina "murar". För de flesta krävs det ett stort tålamod och en hel del arbete för att bli insläppt. Men några få, en fruktansvärt liten skara verkar hitta nyckeln på nästan en gång, för tillfället kan jag räkna upp dom på ena handens fingrar (jag räknar inte med mina föräldrar och syskon här, dom har alltid haft varsin kopia av nyckeln).

Ofta står mina murar ivägen för att lära känna nya människor. Jag vet ju vart dom kommer ifrån, när dom blev så höga och tjocka och ofta har jag önskat att dom inte fanns där, eller åtminstone inte var lika höga. Dom har orsakat problem mer än en gång samtidigt som att dom skyddar mig, självbevarelsedrift heter det väl. Jag tror att mitt bloggande är ett sätt för mig att öppna upp mig mer och krympa murarna en aning, även om de flesta som läser det här är främlingar för mig.