Kan ju säga att det försöket totalfloppade i natt. Eller rättare sagt i morse. Fastnade i ett samtal på msn med en kompis i england, pratade tills kl 5 i  morse. Sov dock inte överdrivet länge, började snooza runt 11. Runt 12-tiden ringer min chef och säger att jag inte behöver vara på hotellet föräns 15-16 tiden. Skönt, då behövde jag inte stressa för att göra mig iordning och vakna ordentligt. Min kombo och småtjejerna skulle iväg på picknick idag med ett gäng andra barnfamiljer. Sen kom de hit med medtagen mat från Sibylla. Tack för det säger jag, hade varit rätt oorganiserad idag och inte fixat någon matlåda. Hade inte alls varit bra om jag inte fått någon mat i mig på hela dagen, brukar bli en smula "lättredad" då om man så säger.

De enda ankommande gästerna för kvällen har redan kommit så jag ska gå och bädda några sängar och förbereda morgondagens frukost, så får vi se hur länge jag behöver vara här sen. Inte till kl 22 hoppas jag i allafall.

"Somestimes what seems like surrender isn't surrender at all. It's about what's going on in our hearts. About seeing clearly the way life is and accepting it and being true to it, whatever the pain, because the pain of not being true to it is far, far greater." - Tom Booker ur filmen The Horse Whisperer.

Sitter och kollar på en av mina favoritfilmer. The Horse Whisperer. Nuförtiden har jag fått för mig att kolla upp citat från filmer och serier som jag tycker om på imdb.com. Hittade ovan nämnda citat där för en stund sedan. På något sätt passar det in just nu. Man kan välja att blunda för saker, men i slutändan ser man ändå sanningen på ett eller annat sätt. Har också kommit fram till att det liv som levs i den här filmen är min ultimata drömidyll. Hårt arbete som aldrig tar slut, javisst. Men vilken frihet samtidigt! Skulle byta det mot stadslivet vilken dag som helst. Måste verkligen se till att komma bort från stan någon gång snart. Vill se natur, andas frisk luft, gå barfota i gräset, ta en ridtur i skogen en solig sommardag, simma tvärs över en sjö, sova på en bergstopp tillsammans med goda vänner, grilla över öppen eld och sen sitta och titta in i lågorna hela kvällen. Ibland saknar jag verkligen mitt gamla liv, och framförallt mitt gamla kompisgäng. Vi gjorde ju faktiskt sånna saker som jag nyss räknade upp. Kommer speciellt ihåg en gång när vi drog ut till en stuga vid en sjö i en skog någon mil hemifrån, det gick inte ens en väg fram dit, sista biten fick vi åka båt. Underbart är det bästa ord jag kan komma på som beskriver den vistelsen. Underbart.

Fick ett mess av Skrutt imorse innehållande en liten överraskning. Hon sa att det kanske kunde förgylla min vardag en aning. Egentligen vet jag inte varför, men jag har varit på bra humör hela dagen på grund av det. Nu när jag tänker på det kan jag inte sluta le heller. Tänka sig vad en möjlighet till något positivt, hur litet det än vara må kan göra. Hon hade fixat fram en emailadress till en person jag inte trodde jag skulle kunna kontakta någonsin igen, Sötskrutt! Tydligen blev jag skyldig hennes vän en tjänst för det hela, men det kan jag stå ut med. Hur resultatet än blir spelar det ingen roll. Får jag svar blir jag glad, får jag det inte är det sak samma. Jag är glad idag, och det är guld värt, även om jag sitter och är helt uttråkad på jobbet.

Kom att tänka på att för den som läser mina inlägg här på bloggen kan jag verka som värsta schitzofrena personen. Det är jag inte. Men jag ska heller inte påstå att jag är helt stabil just nu. Vissa dagar är bra och vissa är det inte. För det mesta försöker jag att hålla humöret uppe och vara glad. Jag vill inte att det negativa ska få grepp om mig igen, det förstörde så mycket sist. Men ibland orkar jag inte vara glad. Som sagt, vissa dagar är värre än andra. Det var en stor besvikelse som hände där för ett tag sen. Jag trodde faktiskt att det inte skulle göra något att jag sänkte min gard, jag trodde att det var något mer. Eller åtminstone kunde bli, att det var värt att satsa på. Hade hur många argument som helst som sa att det var värt att satsa på, men tydligen var de inte nog. Jag skulle ha hållit tyst, jag skulle inte ha berättat om mina tankar, eller rättare sagt vars dom fanns nerskrivna. Trodde inte att något som verkade så bra skulle kunna rinna ut i sanden så lätt. Antar att jag hade fel. Hoppas att jag har lärt mig av mina misstag  den här gången.

Tack för att du finns och är så underbar vännen! Utan dig skulle min värld vara en MYCKET mörkare plats.

Har mått lite upp och ner senaste dagarna. Var faktiskt nära på att bryta ihop här på jobbet för en stund sen, gjorde dock mitt bästa för att låta bli. Bryta ihop på jobbet är INTE ett alternativ, här får man inte ens ha en dålig dag, åtminstone inte om det syns/hörs. Tur att jag alltid kan skylla på linserna om jag måste blinka mycket. Så ringer Skrutt som en räddande ängel och jag kunde ventilera mig ordentligt till henne istället. Det känns mycket bättre nu. Tänk vad mycket det kan göra att prata ut hos någon som man litar på totalt och som känner en utan och innan.

Har precis avslutat en session med Wii Fit och Wii Balanceboard tillsammans med min rumskompis och min Pina-Coladavän. Det är riktigt roligt och stundtals riktigt jobbigt! Ett gäng små spel som hjälper en att förbättra balansen, bränna kalorier, stärka musklerna, yogaövningar och lite sånt. Vi turades om att spela, men vi höll på i närmare 3 timmar. Tiden bara flög iväg. Har tänkt försöka spela lite varje dag, så kanske jag tillslut kommer igång att träna på riktigt. Just nu är ju konditionen likamed noll iallafall. Hade jag haft ett gymkort att betala varje månad hade jag använt det, men nu när antalet timmar på jobbet varierar så mycket vågar jag inte riktigt binda upp mig på något abonnemang, även om jag väldigt gärna skulle vilja simma regelbundet. Hade varit betydligt enklare om det inte var för den där bindningstiden.

Bjöd in min Pina-Coladavän på middag idag. Min rumskompis drog iväg och spelade beachvolley och jag kände inte för att äta ensam. Det är sjukt vad fort man vänjer sig vid att ha sällskap till middagen, förut hade jag inget emot att äta ensam, men nu efter ett drygt halvår av komboskap är det helt anorlunda. Usch, vad trist det kommer att bli om jag någonsin kommer att bo ensam igen.

Skrutt ringde medans jag höll på att laga mat idag. Samtalet blev väldigt produktivt, typ. Vi skrattade en hel del iallafall. Hon och jag har sedan länge bestämt att vi ska bo på samma ålderdomshem när vi blir gamla, sitta och snacka skit om allt och inget samtidigt som man blir uppassad. Vårt samtal idag kom in på att vi skulle besöka vår favoritkrog med våra rullatorer när vi är 80 och tvinga ägarna att installera hiss så att vi kan ta oss ner till dansgolvet. Ungefär den nivån var det vi höll idag när vi pratade, men som att det var behöveligt! Vi har inte pratat så på länge! Kanske till och med en hel vecka. Inte ok! Skrutt är dock ursäktad för att hon verkar så glad nuförtiden av en viss anledning, så då kan jag ju inte vara annat än glad jag också för hennes skull :) Dock ligger jag sämre till på ursäktad-nivån. Inte bra alls! Skärpning på mig!

Har haft en låt på hjärnan stora delar av dagen. Artisten som framför den har enligt mig en av världens underbaraste röster.

Josh Groban - So She Dances

A walz when she walks in the room

She pulls back the hair from her face

She turns to the window to sway in the moonlight 

Even her shadow has grace

A waltz for the girl out of reach

She lifts her hands up to the sky

She moves with the music

The song is her lover

The melody's making her cry

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently

A walts for the chance I should take

But how will I know where to start?

She's spinning between constellations and dreams

Her rythm is my beating heart

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently

I can't keep on watching forever

I give up this view just to tell her

When I close my eyes I can see

The spotlights are bright on you and me

We've got the floor

And you're in my arms

How could I ask for more? 

So she dances

In and out of the crowd like a glance

This romance is

From afar calling me silently 

I can't keep on watching forever

And I'm giving up this view just to tell her

Ville inte vakna i morse. Drömde att jag var på läger på Storstrand tillsammans med Jessica, den lilla flickan jag var assistent åt sommaren jag spenderade i Kanada. Insåg när jag vaknade hur mycket jag saknar henne, gladare unge får man leta efter, trots hennes handikapp. Sen att vi befann oss på Storstrand gjorde drömmen ännu bättre, en av de största händelserna i mitt liv inträffade ju där. Kan fortfarande inte förstå att någon fick för sig att tända eld på huvudbyggnaden där för något år sedan. Har dock fått höra att den nya huvudbyggnaden är färdig nu, lyckligtvis.

Önskar att jag kunde sluta längta. Och sluta sakna. Varför känns det som att jag har ett hål rakt igenom hela mig? Och varför blir jag lurad av mig själv hela tiden med att tro att det har gått över när jag vet att det inte är så? Jag saknar och jag längtar, men det kan jag inte erkänna högt. Det skulle sabba allt och jag vill inte förlora det lilla jag har. 

Hade kvällspasset på hotellet ikväll, det var rätt lugnt, även om telefonen gick i ett. Satt och pratade ganska länge med en internetkompis på msn som jag snackat med till och från i flera år nu. Det var trevligt. Ikväll inträffade något som verkligen inte händer ofta. Det har hänt mig en gång tidigare på hotellet, att det checkar in en gäst som gör mig näst intill knäsvag. Jag vet inte varför, för så snygg var han inte, bara tilltalande på något sätt. Glömde bort det väl inövade lilla "tal" med information som vi håller för varje gäst, var tvungen att ta ett extra andetag innan jag fick det ur mig. Lämnade nyckeln till honom och sen var han borta. Just nu skulle jag förmodligen inte ens känna igen honom om jag såg honom. Nu låter jag som värsta jag vet inte vad, men nej, jag hoppar inte på gästerna på hotellet, någon måtta får det vara. Vissa gör helt enkelt mer intryck än andra, och den här människan var en sån. Vad är det vissa killar har som gör att man blir helt knäsvag, nervös, får tunghäfta och allmänt gör sig till åtlöje inför dom? Eller som jag, blir som en elefant i en glasaffär med för trångt mellan hyllorna varje gång jag blir intresserad av en grabb. Det är ju sånna gånger man vill bete sig på ett totalt motsatt sätt. Förstår inte. Varför verkar inte det drabba grabbsen? Det är orättvist.