Mötte upp mina tyska vänner på lunch idag. Det var lika trevligt som sist. Vi satt och pratade rätt länge, och sedan skulle en av dom på ett möte på turistbyrån. Kanske blir det så att han kommer att skriva sitt exjobb här i jämtland, det skulle vara riktigt roligt! Hoppas hoppas! När vi är påväg dit säger den andra "Elin, vill du vara ensam med mig medans han är på sitt möte?" Det kan ju misstolkas litegrann, men det han egentligen undrade var om jag ville gå och ta en fika medans vi väntade eller om jag hade andra planer. Vi fick oss ett gott skratt över det hela. Det är inte alltid lätt med det svenska språket :P Båda två var riktigt bra på svenska medans de pluggade här, men det är två år sedan nu, så det är inte helt konstigt om de har glömt lite. Men de är fortfarande riktigt duktiga! Vi gick och satte oss på ett fik i stan och blev kvar där i ett par timmar. Han som hade mötet kom dit efter en stund och senare kom en gemensam kompis till oss också dit. Några rejäla skrattsalvor blev det, som att jag tycker om dessa männskors sällskap! Och som att jag önskar att de fortfarande bodde här.

Min roommate har åkt iväg på kurs i veckan. Han åkte tidigare ikväll och kommer hem på fredag. Kommer att kännas lite konstigt att han inte kommer att vara hemma alls. Har vant mig vid att ha sällskap större delen av tiden, och framförallt runt middagstid. Det kommer att bli tråkigt att äta ensammen. Men jag antar att jag inte ska klaga. Det finns ju dom som har det sämre än vad jag.

Dagen idag har varit hyffsat händelselös. Sov rätt länge och har slappat mest hela dagen. Hade tänkt tvätta i morse men var alldeles för trött och sängen var alldeles för skön för att jag skulle vilja kliva upp kl 7 och tvätta. Får ta det en annan dag. Fick ett återfall på Super Mario till Nintendo Wii, riktigt roligt, iallafall i måttliga mängder. Min rumskamrat lagade godmiddag också innan han skulle fara, älgfilé med kokt potatis med dill, svartvinbärsgelé och äppelmos. GOTT!

Har kommit fram till att jag starkt ogillar det där stadiet när man dejtar någon där man "turas om" att höra av sig till varandra. Alltså, att om jag tog initiativet till att höra av mig sist så måste jag vänta tills den jag dejtar tar initiativet nästa gång. Det är ganska löjligt egentligen, vill man prata med en person borde man ju kunna höra av sig när man känner för det, utan att behöva tänka på "att jag ringde sist". Samtidigt vill man ju inte verka för påflugen och efterhängsen. Dilemma, dilemma. Det är ju också en smula svårt när man inte helt vet vars man har den andra personen. Ibland skulle jag vilja kunna läsa tankar. Men bara ibland. Skulle man kunna kontrollera en sån förmåga? Jag menar om man kunde välja att läsa någons tankar eller inte när som helst, skulle man då tappa tilliten till folk? Skulle man kunna låta bli att inte veta exakt allt en annan person tycker och tänker om en hela tiden? Skulle man lita på att det som sägs är detsamma som det som rör sig i en persons inre? Hmm.. jag tror jag ändrar mig. Jag skulle inte alls vilja kunna läsa andras tankar. Vill hellre kunna tro på det goda i människor mer än att alltid veta precis vad de tänker. Visst, då kan man bli sårad, men jag vill inte förlora hoppet om mänskligheten, trots allt vi gör. Dock kommer det alltid att finnas vissa saker jag gärna skulle vilja veta. Men det kommer väl med tiden antar jag. Tålamod, när ska jag lära mig det? Varför är det så jobbigt att gå och vänta på saker?

En tanke slog mig just. Brukar alltid skriva rubriken på alla inlägg först, innan jag börjar skriva själva inlägget. Ofta blir det bara några få rader i texten som rubriken handlar om och sen blir det en massa annat. Lustigt. Ska man börja skriva rubriken sist kanske?

Imorgon ska jag träffa mina tyska vänner igen, dom har varit uppe i Åre och åkt skidor i helgen men nu är dom tillbaka i stan. Ska bli skoj!