Rotade igenom ett gäng kartonger som jag inte packat upp sen flytten för ett par dagar sen. Hittade dagboken jag skrev sommaren jag spenderade i Kanada, läste just igenom den. Jag blir nästan rädd för mig själv. Hur sjutton fungerade mitt huvud den sommaren? Min hjärna måtte ha varit inlindad i ludd eller nåt. Hur kan en människa med "vett" och vilja låta sig bli behandlat på ett sånt sätt? Det var mycket jag hade glömt, mycket jag hade förträngt. Allt skitsnack, lögner fram och tillbaka, skumma drömmar, min brors bästa väns hjärnblödning, utnyttjande, naivitet, roligheter, bråk, möten med nya människor, fester, diskussioner, samtal... listan kan göras lång. Gång på gång frågar jag mig själv hur jag kunde tillåta att någon annan fick sådan kontroll över mig. Hur kunde jag stryka ett streck så snabbt och enkelt över hur han behandlade mig bara för att han helt plötsligt gjorde något snällt? Hittade speciellt ett ställe som gör mig arg på mig själv. "Han gav så stora löften, han höll nästan inget av dem. Kommer att sakna ihjäl mig efter honom." Det är skrivet samma dag som jag åkte därifrån. Hur i hela fridens namn kunde jag resonera så? Blir nästan mörkrädd för mig själv. Jag är så glad att jag inte tänker så nuförtiden. Tack och lov att man kan förändras.

Det är verkligen så skönt att få svar på saker man funderar på. Ja, jag har fått svar nu. Och jag är lättad.

Nu hoppas jag bara att min yrsel ska gå över. Jag åker ju hemåt imorgon bitti, och jag tänker inte låta yrseln stoppa mig från att kliva på planet. Jag SKA hem och jag SKA träffa Anna och familjen. Inget ska få sabba det!