Har varit ledig i nästan en vecka, och idag när jag ska tillbaka till jobbet vaknar jag med halsont och huvudvärk (nej, jag blir inte bakis av ett glas vin). Visst, det är inte kul att vara sjuk när man är ledig, det är det ju aldrig, men det är ännu mindre kul att vara sjuk om man måste vara glad och trevlig mot gäster hela tiden. Blev hyffsat less tidigare idag på grund av det. Spenderade större delen av dagen i sängen, klev bara upp för att äta frukost och duscha, sedan gick jag och la mig igen ända tills det var dags att göra sig klar för jobbet. Lyckligtvis gick huvudvärken över rätt snabbt.

Dagen har varit rätt händelselös. Vi gjorde tre pass av två på jobbet så jobbade bara 5 timmar ikväll. Helt ok. Stod och pratade matlagning och grillning med en av stamisarna hur länge som helst, kan säga att fiskgratängen jag köpte från hemköp precis innan jobbet inte verkade så lockande efter det. Tycker om att småprata med gästerna sådär. En annan stammis kommer alltid ut till receptionen och dricker en kopp kaffe och äter ett par skorpor varje gång han bor hos oss, och då blir det alltid lite småprat. Riktigt trevligt tycker jag, även om dom är främlingar, mer eller mindre.

Drabbades av en släng av hemlängtan idag. Antar att det beror på att jag bokat biljetter hem. Det är lustigt det där. Varje gång jag har planerat att åka hem får jag världens hemlängtan precis en vecka innan jag ska åka. Dagen efter är allt som vanligt igen, men just den dagen är hemsk. Hoppas att jag slipper det den här gången. En annan, mindre trevlig tanke slog mig idag. Det finns en person som sårat mig mer än någon annan. Har ingen kontakt med honom eller så, men då och då kommer jag på mig själv med att tänka på honom. Det är inte bra alls. Hans mamma hade lagt upp en bild på deras familj på facebook idag. Fick mig att tänka på allt som hänt. Det är helt sjukt vilket grepp den killen hade om mig. Helt sanslöst. Helst av allt skulle jag vilja radera honom ur mitt minne, bara släppa taget och verkligen inte tänka på honom någonsin mer. Men det går inte. Varför gör man sånt? Kommer att tänka på dom som blir misshandlade av sin partner. Inte för att mitt ex någonsin slog mig, men en god vän kallade det "psykisk misshandel". Jag är böjd att hålla med. Varför är det så svårt att bara strunta i personen som gjort en illa, vända ryggen till och aldrig titta tillbaka? Och nej, för Er som har hört min historia, jag tänker verkligen INTE ta upp kontakten med honom igen och jag skulle aldrig ens tänka tanken på att ta honom tillbaka. Förstår inte heller varför jag ens ägnar honom en sekund av mitt liv. Verkar inte kunna glömma bara. Det är nästan så att jag börjar (till viss mån) förstå mig lite på personer som blir misshandlade hemma men ändå stannar kvar/kommer tillbaka. Men bara lite. Dock kommer jag aldrig att låta någon göra så mot mig igen. Aldrig.

Mötte upp mina tyska vänner på campus idag för att äta lunch. Som att det var kul att se dom igen! Det kändes som att dom aldrig åkt härifrån, vi plockade upp precis där vi slutade sist. Efter maten gick vi ner på stan och strosade en stund, sen gick vi och fikade. Efter fikat hamnade vi nere i badhusparken på solstolarna dom har där som man kan låna. Hur skönt som helst. Satt där i den strålande solen och pratade om allt möjligt, precis som det alltid har varit. Lite senare gick vi åt varsitt håll för att äta middag och lite sånt, men senare på kvällen kom en av tyskarna plus en gemensam kompis hit och hängde en stund. Drack lite vin tillsammans, pratade och spelade Guitar Hero. Det har blivit mycket sånt spelande senaste tiden insåg jag just, men det är ju roligt så det spelar ju mindre roll. Jag har haft en av de bästa dagarna på länge, jag har verkligen saknat de här två personerna sedan de åkte härifrån, och idag fick jag äntligen krama om dom och skratta med dom igen. Underbart!

Dagen idag har varit bra på flera sätt. Har inte funderat någonting, utan bara njutit av goda vänners sällskap och det fina vädret. Den där oroskänslan som har stört mig i en veckas tid har känts som bortblåst sedan gårdagens hemgrupp och det har varit så lättande. Vad som än händer så kommer det att bli till det bästa, även om jag inte ser vad som är det bästa just nu, så kommer jag att inse det så småningom.

Just det ja, bokade biljetter för en sväng hemåt igår. Snart får jag träffa familjen och så världens bästa Anna! Jag längtar nästan ihjäl mig!