Kan inte påstå att jag fick en kanonstart på dagen (varför förklaras i det förra inlägget). Det känns som att jag håller på att förlora kontrollen över delar av vad som händer i mitt liv just nu. Vissa saker går inte riktigt som jag skulle föredra. Samtidigt ligger det utanför min makt att kunna förändra det helt och hållet som jag vill. Nej, det rör inte bara mig, det är speciellt två personer som jag går och funderar över. Ibland känns det som att jag stångar huvudet mot en vägg, och ibland känns det som att jag skulle vilja stånga huvudet mot väggen, bara för att få något annat att tänka på för en stund. Men nej, det är klart att jag inte kommer att göra det. Bulor i huvudet gör ont och hjärnskakningar har jag haft tillräckligt många av för att inte vilja riskera ännu en. Tro mig, det är ingen trevlig upplevelse. Blir påmind om de senaste två rejäla hjärnskakningarna jag haft varje gång jag tittar på min vänstra handrygg. Har två små ärr som orsakats av droppnålar där. Så nej, jag vill verkligen inte skaffa mig en till med flit. Hua.

Gjorde slag i saken och ringde en gammal vän som jag inte pratat med på åratal idag. Hade glömt hur hennes röst lät, men det var kul att prata med henne igen. Vi ska försöka ses nu när jag kommer hem nästa gång, hoppas verkligen att vi kan hitta en tid som passar. Efter vårt samtal planerade jag att slappa i soffan några timmar, var inte alls på socialt humör. Dock hade en god vän andra tankar och övertalade mig att följa och ta en fika. Sagt och gjort. När vi nästan fikat klart får jag sms av en av tyskarna. Dom var påväg ner till badhusparken och skulle sitta där i solen en stund och frågade om jag ville joina. Det var inte mycket att fundera på, så jag och min vän gick dit. Sol och goda vänners sällskap kan verkligen göra underverk. Blev betydligt gladare medans vi satt där. Åååååh vad jag kommer att sakna tyskarna när dom åker hem igen på fredag, vilka underbara människor det är!

Hade hemgrupp nu på kvällen. Det var trevligt som alltid. Det är verkligen så skönt att kunna prata om min tro med personer som jag vet inte sitter och tänker att jag är "galen", "vilseledd" eller "dum i huvudet" etc. Nu påstår jag inte att mina vänner som inte är troende tänker så om mig, det hoppas jag ni vet. Det är bara så skönt att kunna prata om saker och ting med personer som faktiskt tror på samma sak som jag. Det är inte helt lätt att vara troende i dagens samhälle, och dessa små hemgruppsmöten är som en oas i vardagen på något sätt, en möjlighet att stänga ute resten av världen en stund.

Ibland drabbas jag av en känsla av att vissa saker faller mig ur händerna och jag inte kan göra något för att plocka upp det igen. Det handlar speciellt om vissa relationer jag haft genom åren. Det började med några ur mitt gamla kompisgäng hemma. Jag har nästan ingen kontakt alls med dom idag. Det gör mig ledsen. Har försökt ta upp kontakten ett flertal gånger, men jag har inte fått något tillbaka. Frågar mig själv om det är något jag gjort som orsakat det hela. Bara en sån sak att några har gått och gift sig utan att jag ens visste om att de var förlovade säger väl något? Visst, jag flyttade en bra bit bort, men hur kommer det sig då att jag lyckas hålla kontakten med vissa men inte med andra? Det kanske inte är helt och hållet mitt fel, eller? Förra sommaren flyttade en av mina bästa vänner från östersund ner till stockholmstrakten. Jag bestämde mig för att jag inte skulle låta det hända att hon och jag tappade kontakten. Dock verkar det som att det är påväg att hända i allafall. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har ringt henne utan att hon svarat, och hon har inte ringt upp heller. Vad beror det på? Är det jag som gör något fel? Vad är det då i såfall? Någonting måste det ju bero på eftersom att det händer igen och igen. Är det ingen som kan berätta det för mig? Finns det något jag kan göra för att få tillbaka alla dessa underbara människor i mitt liv på riktigt igen? Jag saknar er!

De tre som jag hängt med under dagen kom hit ett tag nu ikväll. Det blev en hel del tv-spelande och mycket skratt. Hade riktigt roligt. Kommentaren "you look a bit stiff" från en vän till en annan orsakade stora skrattsalvor. En av tyskarna ramlade mer eller mindre ihop på golvet av skratt. Jag tror att jag skrattade rätt mycket bara på grund av det och inte bara kommentaren. Dock var den klockren :) Åh vad jag önskar att dom kunde stanna i stan längre! Goda vänner växer inte på träd så dom man har måste man verkligen se till att behålla. Kanske borde jag spara ihop till en resa till tyskland någon gång snart, jag har ju lovat att åka dit och hälsa på, för 2 nyårsaftnar sen. Jag är med andra ord REJÄLT försenad. Lyckligtvis verkar de inte ha tagit illa upp av det. Det är mycket resande som jag vill göra nu. England, Tyskland, USA och så vill en kompis som jag pluggade med att vi ska åka på sol- och badsemester tillsammans. Hur ska jag lyckas få råd med det de närmsta åren? Kanske får lägga upp en sparplan för att åtminstone beta av någon av resorna. Sen är det ju alltid en massa andra ställen jag vill åka till. Ungefär överallt jag inte varit förr, nästan. Undrar om jag kommer att vara klar med allt resande jag vill göra innan jag blir pensionär :P

Fick för övrigt lära mig lite onödigt vetande ikväll. Det som vi i sverige säger "smurf" (när två personer säger samma sak samtidigt och så får den som säger smurf först bestämma när den andra får prata igen) är i tyskland "chipscola". Uttrycket är inte översatt utan dom säger ordet chipscola. Tyckte jag lät lite roligt, och dom verkade ha lika roligt åt vårat "smurf" :)