En tanke slog mig alldeles nyss. Varför bloggar jag egentligen? Dom få utvalda personer som vet vem jag är pratar med/träffar jag ju regelbundet så dom får ju veta vad som händer i mitt liv ändå. Men jag tror att en liten undermedveten tanke ligger bakom mitt bloggande. Pratade med en kompis på msn när ämnet kom upp. Jag har väldigt svårt att släppa människor inpå livet, alltså riktigt riktigt nära. Det är inte många som kommer innanför mina "murar". För de flesta krävs det ett stort tålamod och en hel del arbete för att bli insläppt. Men några få, en fruktansvärt liten skara verkar hitta nyckeln på nästan en gång, för tillfället kan jag räkna upp dom på ena handens fingrar (jag räknar inte med mina föräldrar och syskon här, dom har alltid haft varsin kopia av nyckeln).

Ofta står mina murar ivägen för att lära känna nya människor. Jag vet ju vart dom kommer ifrån, när dom blev så höga och tjocka och ofta har jag önskat att dom inte fanns där, eller åtminstone inte var lika höga. Dom har orsakat problem mer än en gång samtidigt som att dom skyddar mig, självbevarelsedrift heter det väl. Jag tror att mitt bloggande är ett sätt för mig att öppna upp mig mer och krympa murarna en aning, även om de flesta som läser det här är främlingar för mig.

Skulle egentligen varit ledig idag, men det bokades på rätt mycket på hotellet igår så fick rycka in och städa lite idag. Hade dock bokat "dejt" med en gammal klasskompis som kommit upp till Östersund över helgen. En tur på stan är ju obligatorisk sånna gånger. Blev även bjuden till en gemensam kompis på våffellunch. Riktigt gott. Efter det tog vi oss igenom Östersunds affärer på några timmar och fyndade litegrann. Största fyndet jag gjorde var nog en STOR bok om geologi. Tung var den också. Men men, tycker sånt är intressant och boksamlare som jag verkar vara kunde jag inte låta bli att köpa den när jag såg den.  Eftersom att vi gått igenom de flesta affärer vi tyckte var intressanta för dagen och boken (vi köpte varsin) var rätt tung gick vi hem till mig och hängde en stund innan hon behövde åka hem.

Fick just ett mess av en annan utflyttad kompis från studietiden som är i stan över helgen. Måste försöka styra upp så jag hinner träffa henne också, det var alldeles för längesen!

Har kommit fram till att jag avskyr att gå och fundera på saker och vänta på svar på det jag funderar på. Ovissheten är värre än att inte veta, även om svaret är tvärt emot vad man hoppas på. Vet man svaret kan man ju bearbeta det och ta sig vidare därifrån oavsett vad det är. Hatar verkligen att sväva i ovisshet.

Mycket har snurrat i mitt huvud idag. Det mesta handlar om jag gjort rätt eller fel i ett visst beslut jag tog tidigare. Och vad ska jag göra med det nu? Ska jag fortsätta som innan, eller ska jag ändra på saker och ting? Men å andra sidan... varför ska jag ändra på något? Det var egentligen ingen dålig sak jag gjorde och vad ger det mig att inte vara ärlig mot mig själv och min omgivning? Ingenting. Är det sen någon som har något emot det är det ju inte mitt problem, eller hur? Jag är den jag är och jag har insett att jag mår som bäst när jag kan vara just mig själv. Jag vet ju alltför väl vad som hände sist någon försökte få mig att vara någon annan, och jag minns hur ont det gjorde. Det är den stora anledningen till att jag uppskattar personer i mitt liv som accepterar mig för den jag är.  Så, jag ska fortsätta vara jag och följa mitt hjärta och om det inte passar andra så är det inte min förlust. Eller? Kan man förlora på att vara ärlig? Lögner tror jag inte på, men ibland kanske man hellre borde vara tyst? Är man oärlig om man håller tyst? Hur vet man när man ska hålla tyst och när man ska säga rakt ut som det är? Borde jag ha hållit tyst?

Pratade med Anna idag, inte för att det är speciellt ovanligt, det är snarare tvärt om. Om det går en dag utan att vi pratar är det något som inte stämmer. Det blir som obalans i systemet på något sätt. Ibland frågar jag mig själv vad det egentligen är vi pratar om, och ännu mer, vart får vi allt ifrån? Jag menar, det är ju inte varje dag som det händer omvälvande saker i våra liv. Men ändå blir det nästan en timme varje dag sammanlagt, och ofta ännu längre. Idag behövde vi dock inte fundera på några ämnen att prata om. Dagen som har varit har tydligen satt sina spår hos oss båda. Dock glömde jag mina egna funderingar när jag fick höra hennes. Men jag är säker på att du kommer att fixa det här gumman, du är ju värsta superwoman ju!

Kan inte komma på ett enda samtal jag ringt till Anna och varit ledsen/upprörd/orolig eller liknande utan att samtalet på något sätt har lett till ett rejält gapskratt. Kommer speciellt ihåg en gång när vi båda turades om att gråta i luren ett bra tag men i slutändan var det bara skratt för hela slanten. Hur ofta händer det egentligen? Jag kan verkligen skatta mig lycklig för att jag har en vän som Anna. Det är så skönt att veta att det finns någon där i vått och torrt, vilken tid på dygnet som helst, vad det än gäller. Som att jag saknar dig Skrutt!

Hade ledigt från jobbet igår. Sov tills jag vaknade (utan väckarklocka), slog på datorn och surfade runt lite innan jag skulle kliva upp. Pratade med Honom på msn, Han skulle måla lite hemma i sin lägenhet och frågade om jag ville komma och hjälpa till om jag inte hade något bättre för mig. Hade inget inplanerat så det var ju inte så mycket att fundera på. Åt frukost och lite sånt och sen tog jag mig dit. Fick träffa dotterns mamma en snabbis. Hon verkar vara riktigt trevlig. Hon sa att det var kul att få ett ansikte på mig äntligen. Tydligen har hon pratat om mig, sötungen. Blev helt glad :) När mamman och dottern hade åkt gick vi på en liten promenad innan vi tog itu med målandet. Det gick faktiskt rätt bra med tanke på att jag för det mesta får mer färg på mig själv än på något annat när jag målar, men jag klarade mig med två små fläckar på kläderna och bara lite mer på händerna. Inte dåligt tycker jag! Det var rätt trevligt att måla också, pratade på om allt möjligt under tiden.

Det blev pizza till middag och senare gick vi till en kompis till Honom. Tror det var tänkt att vi skulle se film, men det blev så att vi satt och surrade till klockan 2 på morgonen istället. Jag märkte knappt att tiden gick, hade riktigt trevligt. Möjligheten finns att jag försa mig om min blogg, eller hur dom skulle kunna hitta den, så nu har Han fått länken. Det kändes nästan löjligt att hemlighålla den mer. Egentligen är det inga hemligheter som jag har skrivit här, men jag har inte velat berätta för Honom om den ännu av den anledningen att jag inte vet om jag öppet vågar erkänna vissa saker för Honom än. Om Han inte förstår att jag tycker om Honom så vet jag inte hur jag skulle visa det utan att skriva det på näsan på Honom, så det är väl inget nytt egentligen. Men det är just det att säga det högt. Jag är fruktansvärt dålig på att säga sådana saker högt. Iallafall i början när jag inte vet vars jag har en person. Kalla mig feg om ni vill, jag kallar det självbevarelsedrift. Men nu har Han fått länken hit, så är det väl lika bra att säga rakt ut ändå, det får bära eller brista; Jag tycker om Dig, fruktansvärt mycket. Du gör mig glad på ett sätt jag inte varit med om förut. Jag tror det kallas lycka. Jag har inte sagt det här till Dig personligen, och om Du inte läser det här lär det dröja ett tag innan jag säger det högt. Men om det skulle vara så att Du läser det här, så vet Du nu. Jag hoppas verkligen att det inte kommer att förändra saker och ting till det sämre, men nu får det som sagt bära eller brista.

Söndagkvällar brukar innebära att vi stänger receptionen tidigare än vanligt på kvällarna och idag var inget undantag. Kom hem för inte så längesen och det känns riktigt skönt faktiskt. Visst, fler jobbtimmar betyder mer pengar när lönen kommer men ibland spelar det inte så stor roll, pengar är inte allt. Att få nästan hela söndagkvällen ledig är riktigt skönt efter att ha jobbat hela helgen. Min rumskompis är dessutom och tränar så jag har lägenheten för mig själv ett par timmar. Tycker om att ha en rumskompis, speciellt den jag har, men ensamtid är skönt ibland, särskilt när jag alltid måste vara trevlig och social mot alla gäster på jobbet :P 

Imorgon är jag ledig. Har ingenting inplanerat såvitt jag vet. Sånna dagar inträffar inte ofta så den ska tas tillvara på. Hoppas på finväder så kanske det blir en sväng till parken eller en promenad. Kanske händer något annat roligt också, det får dagen utvisa. Tänker ta den helt som den kommer och bara njuta av att vara ledig. Nu blir det lite kvällsfika tror jag bestämt!

Jag och min rumskamrat hade en liten fest här i går. Första som vi haft sen vi flyttade hit. Den var lite småhastigt påkommen så ska inte påstå att det var vår riktiga inflyttningsfest, den kommer så småningom. Det är bara så mycket som ska passa in med lediga helger för min del och barn-fria helger för min rumskompis del. Inte helt lätt alla gånger kan jag meddela. Igår hade jag lördagskvällen fri, men ska jobba nu i eftermiddag så jag tog det rätt lugnt. Ville verkligen INTE ha en repris på förra helgen. Usch. Det var trevligt igår, några kompisar kom över och vi spelade lite guitarhero och surrade som man gör på fester. Och lyssnade på musik förstås. När folket drog ut på krogen stannade jag och min rumskompis hemma och spelade tp. När jag hade en sån där plutt kvar att få höll jag på att somna av trötthet. Hade ju ändå varit uppe rätt tidigt igår. Vi avslutade inte spelet, utan gick och sov istället.

När jag vaknade i morse hade min ena arm domnat bort. Kunde inte röra den. Det käns lite skumt när det blir så, en gång råkade jag klappa till mig själv rejält i ansiktet när en arm hade domnat bort sådär, hade ingen styrsel över den what so ever. Det var lite lustigt på sitt sätt, men jag föredrar att kunna kontrollera alla delar av min kropp någotsånär i alla fall:P Lyckligtvis försvinner domningarna rätt fort när man rätar på armen.

Känner mig som jag trodde att jag skulle göra idag. Ont nästan överallt och lagomt mör. Men jag klagar inte, jag vet ju vars det kommer ifrån, och jag hade ju en klockren dag igår. Mina knän är blåslagna också, men det kan jag inte klaga på heller.

Inget ovanligt hände på jobbet ikväll. Det var rätt lugnt. Dock återkom det eviga problemet med garaget och gäster som inte får plats trots att dom bokat. Vet inte hur många gånger gäster har klagat på det och nu är jag less. Skrev en halv sida om det i vår "little black book", hoppas det händer något snart. Vet inte hur många gånger och förslag som vi har tagit upp om det men chefen har inte gjort något. Jag tycker att det är dags nu. Hur mycket kan man tjata på sin chef? Känns som att det är en massa småsaker som jag skulle vilja var anorlunda, men har ju inte jobbat där så länge att jag känner att jag kan ta upp hur mycket som helst. Måste få mer "kött på benen" först.

Nu blir det ett glas vin och en film med min rumskamrat!

Var ganska skeptisk till dagens aktiviteter innan det bar iväg, hade mest sett fram emot det för att få spendera en dag tillsammans med Honom. Men VILKEN DAG det har varit!  Som att det var roligt med Sleighcross! Kom på mig själv med att skratta av ren fröjd när jag åkte i backen. Vill definitivt åka dit igen snart! Funderar skarpt på att ta med mina tyska vänner dit när dom kommer och hälsar på nästa månad. Problemet är bara hur vi ska ta oss dit i så fall, det kan vara lite svårt utan bil. Aja, det löser sig säkert.

Fick träffa flera av Hans kompisar idag. Det var riktigt trevligt. Kände mig faktiskt välkommen i gänget. Pratade och skojade med några av dom och så. Sen visade Han öppet att vi är lite mer än vänner. Höll mig i handen och kramade om mig och så. Då blev jag glad :D Efter att vi kommit tillbaka till stan stannade Han en stund hos mig, drack varsin aquatini i soffan. Gott och mysigt. Jag känner mig verkligen så lycklig sen jag träffade Honom, kan inte förstå att något sånt här kan hända mig.