Blev påmind om en sång som ligger mig väldigt varmt om hjärtat av mer än en anledning idag från ett helt oväntat håll. Har inte lyssnat på den på väldigt väldigt länge, varför vet jag inte. Försökte hitta den på youtube, dock utan resultat, annars hade jag länkat den, men nu får det gå bra med enbart texten, inte nu för att den är så bara..

Har du sett på dig själv i en spegel?

Sett hur gåtfull en människa är?

Du är en avbild av gåtornas gåta

Han som finns, överallt, Den som är

Människa se dig själv djupt i ögonen

Smek din kropp, ja smek din egen hud

Vet att du är värd att älskas

Här och nu

Ett mästerverk signerat Gud

Vet du om att din kropp är ett tempel?

Evigheten finns gömd i valvens djup

Ja i ditt innersta porlar en källa

Som kan släcka din törst efter liv

Människa se dig själv djupt i ögonen

Smek din kropp, ja smek din egen hud

Vet att du är värd att älskas

Här och nu

Ett mästerverk signerat Gud

Så räta på ryggen, håll ditt huvud högt

Vet du är utvald, särskilt du är sökt

Håll ditt huvud högt

Så högt

Ja, Människa se dig själv djupt i ögonen

Smek din kropp, ja smek din egen hud

Vet att du är värd att älskas

Här och nu

Ett mästerverk signerat...

Mästerverk signerat..

Ett mästerverk signerat Gud

Många gånger när jag har varit nere har jag lyssnat på den här sången. Dels väcker den trevliga minnen och dels påminner den mig om att det är meningen att jag ska vara just den jag är, det finns en mening med mitt liv. Allt känns plötsligt mycket enklare när jag kommer ihåg det och jag tror inte att man behöver vara troende kristen för att kunna ta till sig av budskapet i den här sången. Har jag rätt eller fel?

Det har varit en mycket lugn dag idag. Min rumskamrat gjorde våfflor till frukost, gott! Kan verkligen inte klaga när man får frukost serverat sådär :) Senare blev det en sväng förbi hotellet och sen en liten promenad i stan med småtjejerna. Tillbaka hem för att ta itu med ett BERG av disk (usch!). Jag ogillar verkligen att diska, finns det någon värre hushållssyssla? Måste nog investera i en diskmaskin inom en snar framtid.. Fick dock middag lagat åt mig medans jag diskade så jag kanske inte ska klaga egentligen.

Gick till en kompis senare på kvällen för att titta på Fantomen på Operan filmen. Den var lika bra som alltid. Tror jag kommer att nöta sönder den där dvd-skivan snart :P

Brukar alltid få hemlängtan precis en vecka innan jag ska åka hem. Jag ska åka hem på fredag, så när den inte kom igår trodde jag att jag skulle slippa, men inte då. Den kom idag istället. Usch. Trodde jag skulle slippa den här gången när den inte kom igår, den har ju alltid varit så punktlig förut. Kanske beror det på att jag var så fruktansvärt trött igår att jag knappt tänkte något alls. Idag hade jag velat gå till Bakvarn. Mitt speciella ställe som jag brukade gå till när jag behövde tänka eller vara ensam. Jag har inget sådant ställe här i östersund. Nu vet jag varför jag inte vill bo i en stad resten av mitt liv. Det är oerhört svårt att hitta ett ställe att vara helt ensamen på om man inte vill stänga in sig i sin lägenhet eller sitt rum. Jag tog en promenad för att rensa tankarna litegrann, irrade runt rätt planlöst en stund innan jag hittade en parkbänk som det inte fanns några andra människor i närheten av. Lyckligtvis var den i solen fortfarande, så det var ganska skönt att sitta där. Önskar att min fyrbenta favoritkille hade varit med mig. Eller anna. Eller någon av tyskarna. Eller Han. Hoppas bara det ger med sig snart.

Byggde en koja med småtjejerna idag. Har inte byggt koja på flera år, så det var lite roligt. Byggde massa kojor när jag var liten, ofta tillsammans med grannarna. En gång byggde vi (med viss hjälp) en riktigt supermysig koja i deras källare som vi sov i flera nätter. Madrasser på golvet och allt. Jag och en gammal barndomskompis brukade göra små kojor av paraplyer också. Shit, nu vart det en ordentlig tripp längst minnenas gata!

Har varit fruktansvärt trött hela dagen. Det blev inte så många timmars sömn innan jag var tvungen att kliva upp och gå till jobbet i morse, men gårdagskvällen gjorde det helt klart värt det. Dock hände en lite småskum sak tidigare idag. Hade somnat på eftermiddagen och helt plötsligt vaknar jag med mobilen i handen och en potentiell gäst till hotellet på tråden. Jag minns inte att jag svarat eller vad jag hade sagt. Wierd. Kvinnan på andra sidan luren var lite tveksam och sa att hon skulle återkomma. Jag är inte förvånad alls, sov ju när jag svarade som sagt. Hade somnat ifrån några msn-konversationer också. Jag hade verkligen slocknat på några få röda sekunder. Ska bli skönt att inte måsta kliva upp tidigt och gå till hotellet imorgon, ska ta mig en rejäl sovmorgon. Dock ska jag nog gå dit och städa något rum och pyssla på lite.

Hann till mötet på kyrkan idag efter att jag jobbat färdigt för dagen. Har inte varit där på länge så det var trevligt. Fick mig en ny kompis också. En liten 2-3årig lintott och dotter till ett par i min hemgrupp, hur söt som helst. Efter kyrkan gick jag och satte mig i badhusparken för en stund i solen. Skönt. Beordrade min rumskamrat att komma och joina mig, och senare bestämde vi oss för att dela på en panpizza på pizzerian som ligger våningen under vår lägenhet.

Fick ett lite random samtal också tidigare idag. Det var ett nummer jag inte kände igen. Det var en lagomt onykter kille som pratade som att han kände mig. Själv hade jag inte en susning om vem han var. Tydligen hade han varit på Student Skiweek 2007, jag var också där då, men jag kan inte minnas att jag gav mitt telefonnummer till någon. Aja, han var glad och trevlig i allafall, så det gjorde inte så mycket. Har dock fortfarande ingen aning om vem det var.

Har nästan kännt mig som jag brukade göra en söndag efter att ha jobbat långpass fredag och lördag på restaurang idag. Ungefär som en geléklump, helt trött. Gårdagskvällen tog tydligen på krafterna.

Har haft hur roligt som helst ikväll. Tog det rätt lugnt i början med god middag med min pina colada-traditions vän och sen mötte vi upp tyskarna utanför krogen. Väl inne beställde vi vår pina colada och sen styrde vi kosan mot ena dansgolvet. Spenderade rätt mycket tid där under resten av kvällen, jag lär knappt ha någon röst i morgon. Men som att det var värt det. När det var dags att lämna krogen gick vi och köpte oss lite mat och sen var det inte mycket att göra än att ta itu med det jag försökt att förtränga hela kvällen. Avskedet. Den här gången lyckades jag i alla fall hålla tårarna inne, åtminstone tills dess att de inte såg längre. Jag HATAR verkligen avsked. De personer som verkligen känner mig, och som jag betraktar som nära vänner älskar jag verkligen, på ett alldeles speciellt sätt, nästan som min familj. Varje gång jag skiljs åt från någon jag älskar gör det ont. När jag vet att det kommer att dröja länge innan jag får träffa personen i fråga (i det här fallet personerna) har jag ofta problem att behålla min mask på. Masken som döljer mina verkliga känslor för världen. Den brukar ramla av halvvägs genom avskedet, för det mesta.

Kom att tänka på förra sommaren när en av mina bästa vänner flyttade från stan. Jag var jätteledsen och grät på vägen hem från att ha sagt hej då. Min dåvarande pojkvän ser att jag gråter och säger "men sluta lipa nu". Jag tror aldrig att jag varit så arg och besviken på honom någonsin. Det är väl inte konstigt att man blir ledsen när en person som man träffat i princip varje dag i 3,5 års tid flyttar långt bort? Och en person som det är tänkt att man ska dela sitt liv med ska väl inte säga så när man är ledsen? Ikväll fick jag en stöttande arm om mina axlar när jag var ledsen istället. Tack för det vännen, det var värdefullt. En kram fungerar också. En lång kram från någon som inte bryr sig om att få mascarafläckar och tårar på tröjan är nog bland de bästa trösten som finns.

Jag har förnyat mitt löfte om att åka till tyskland och hälsa på också. En av dom sa till mig ikväll "Elin, jag tycker inte att det ska ta 2 år innan vi ses igen". Jag höll med, genast och helhjärtat. Behövde inte ens tänka på det. Jag lovade att spara ihop pengar till resan så fort jag kunde, och det ska jag göra.

Tyskarna åker hem imorgon, så ikväll ska vi ta en kväll på krogen. "Sista natten med gänget" typ. Känns trist att dom ska åka redan, men det visste jag ju redan innan de kom hit. Ska dock se till att spara ihop pengar så att jag kan åka och hälsa på dom snart. Till sommaren kanske. Får se när det blir, det beror ju som på när jag kan vara ledig från jobbet också. Det är så mycket jag har tänkt hinna i sommar, vet inte alls hur det ska lyckas. Men men, det är väl bäst att ta en sak i taget antar jag.

Min bästa vän brukar säga att det känns som att hon känner min rumskamrat även om dom aldrig träffats. Kom att tänka på det nu för en stund sedan när en herre som driver ett av hotellen här i stan ringde. Nej, han ringer inte till mig personligen, nu under påskhelgen kommer jag att ha hotellets telefon vidarekopplad till min mobiltelefon eftersom att vi knappt har några gäster och alla mina kollegor har åkt till fjälls. Jag är inte alls bitter... *sarkastisk*. På ett sätt känns det mest jobbigt att MÅSTA vara anträffbar dygnet runt hela påskhelgen, men samtidigt är det lite kul att få lite extra ansvar. Men vettesjutton om det överväger den stora nackdelen att jag är låst hela helgen. Kan inte lämna stan även om jag skulle vilja. Nu spårade jag visst ur lite från min poäng. Det känns nästan som att jag känner den här herren på det andra hotellet, men jag har aldrig träffat honom. Dock har vi pratat på telefon ett x antal gånger. Det är likadant med till exempel dom som levererar bröd till hotellet varje morgon, eller dom som jobbar på kundsupport för vårat bokningssystem. Har spenderat någon timma i telefon med dom också, men inget ansikte. Hur skulle man reagera om en sådan "ansiktslös" bekant plötsligt slutade på sitt jobb eller gick bort? Om rösten i telefonluren en dag bara var borta? Skulle det vara samma sak som om en annan ytligt bekant person som man har ett ansikte på försvann ur ens liv? Hur stor betydelse har egentligen ett ansikte? För mig är ovan nämna personer en röst i en telefonlur, men samtidigt någon sorts kollega, men vad betyder dom för mig? Tåls att tänkas på.

Snart kommer en kompis över och så ska vi laga middag tillsammans, ska bli trevligt. Alltid roligare att ha sällskap när man ska äta. Sen kommer tyskarna antingen hit eller så möter vi upp dom ute, beror lite på när dom kommer tillbaka från sin dag i skidbacken.

Hade ställt en väckare idag, tänkte att jag skulle hinna med något roligt/nyttigt/nödvändigt innan jag skulle till jobbet idag, men så blev det inte riktigt. Somnade om och vaknade kl 12. Läste en bok till ca 13. Sen var det dags att göra sig klar för att gå till jobbet. Kvällen var rätt seg men strax efter kl 21 kom tyskarna och en kompis till och hälsade på. Efter att jag slutat gick vi och satte oss på en liten pub här i stan. Hur trevligt som helst. Snackade en massa skit, skrattade och så fick jag lära mig en till mening på tyska. Jag har bara kunnat en mening sen tidigare och de tyckte att jag skulle utöka min repertoar. Jag fick den nerskriven på en lapp tillsammans med en teckning av vad meningen handlade om. Tycker om sånna lappar, så kommer att spara den. Fick två lappar till också, en med ett kinesiskt ordspråk på tyska och en med en personlig hälsning till mig från en av tyskarna :) Underbara människor, underbara vänner. Ja, jag vet att jag har sagt det varje gång som jag har träffat dom under deras besök här i stan, men det är sant. De har verkligen satt guldkant på den här veckan :)

Fick återigen ta skit för det där huvva garaget på jobbet. Vad är det för fel på folk som inte kan låta bli att parkera där de inte ska? Och vad är det för gäster som inte kan acceptera att det är fullt? Några tyckte till och med att jag skulle ringa bärgningsbilen för att ta bort någon bil, men det går ju inte heller direkt. Det skulle verkligen inte vara populärt hos min chef. Är dock fruktansvärt less på att han trots flera förslag på lösningar inte gör något åt problemet. Han tjänar ju inte direkt på att få missnöjda gäster redan innan de checkat in. Önskar att han kunde inse det OCH göra något åt det. Suck.

Imorgon blir det ett städpass på jobbet och sen utgång med tyskarna innan de ska åka hem på fredag. Sen är det bara en vecka kvar tills jag åker hem och får träffa världens bästa Anna!!! Som att jag längtar!

Kan inte påstå att jag fick en kanonstart på dagen (varför förklaras i det förra inlägget). Det känns som att jag håller på att förlora kontrollen över delar av vad som händer i mitt liv just nu. Vissa saker går inte riktigt som jag skulle föredra. Samtidigt ligger det utanför min makt att kunna förändra det helt och hållet som jag vill. Nej, det rör inte bara mig, det är speciellt två personer som jag går och funderar över. Ibland känns det som att jag stångar huvudet mot en vägg, och ibland känns det som att jag skulle vilja stånga huvudet mot väggen, bara för att få något annat att tänka på för en stund. Men nej, det är klart att jag inte kommer att göra det. Bulor i huvudet gör ont och hjärnskakningar har jag haft tillräckligt många av för att inte vilja riskera ännu en. Tro mig, det är ingen trevlig upplevelse. Blir påmind om de senaste två rejäla hjärnskakningarna jag haft varje gång jag tittar på min vänstra handrygg. Har två små ärr som orsakats av droppnålar där. Så nej, jag vill verkligen inte skaffa mig en till med flit. Hua.

Gjorde slag i saken och ringde en gammal vän som jag inte pratat med på åratal idag. Hade glömt hur hennes röst lät, men det var kul att prata med henne igen. Vi ska försöka ses nu när jag kommer hem nästa gång, hoppas verkligen att vi kan hitta en tid som passar. Efter vårt samtal planerade jag att slappa i soffan några timmar, var inte alls på socialt humör. Dock hade en god vän andra tankar och övertalade mig att följa och ta en fika. Sagt och gjort. När vi nästan fikat klart får jag sms av en av tyskarna. Dom var påväg ner till badhusparken och skulle sitta där i solen en stund och frågade om jag ville joina. Det var inte mycket att fundera på, så jag och min vän gick dit. Sol och goda vänners sällskap kan verkligen göra underverk. Blev betydligt gladare medans vi satt där. Åååååh vad jag kommer att sakna tyskarna när dom åker hem igen på fredag, vilka underbara människor det är!

Hade hemgrupp nu på kvällen. Det var trevligt som alltid. Det är verkligen så skönt att kunna prata om min tro med personer som jag vet inte sitter och tänker att jag är "galen", "vilseledd" eller "dum i huvudet" etc. Nu påstår jag inte att mina vänner som inte är troende tänker så om mig, det hoppas jag ni vet. Det är bara så skönt att kunna prata om saker och ting med personer som faktiskt tror på samma sak som jag. Det är inte helt lätt att vara troende i dagens samhälle, och dessa små hemgruppsmöten är som en oas i vardagen på något sätt, en möjlighet att stänga ute resten av världen en stund.

Ibland drabbas jag av en känsla av att vissa saker faller mig ur händerna och jag inte kan göra något för att plocka upp det igen. Det handlar speciellt om vissa relationer jag haft genom åren. Det började med några ur mitt gamla kompisgäng hemma. Jag har nästan ingen kontakt alls med dom idag. Det gör mig ledsen. Har försökt ta upp kontakten ett flertal gånger, men jag har inte fått något tillbaka. Frågar mig själv om det är något jag gjort som orsakat det hela. Bara en sån sak att några har gått och gift sig utan att jag ens visste om att de var förlovade säger väl något? Visst, jag flyttade en bra bit bort, men hur kommer det sig då att jag lyckas hålla kontakten med vissa men inte med andra? Det kanske inte är helt och hållet mitt fel, eller? Förra sommaren flyttade en av mina bästa vänner från östersund ner till stockholmstrakten. Jag bestämde mig för att jag inte skulle låta det hända att hon och jag tappade kontakten. Dock verkar det som att det är påväg att hända i allafall. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har ringt henne utan att hon svarat, och hon har inte ringt upp heller. Vad beror det på? Är det jag som gör något fel? Vad är det då i såfall? Någonting måste det ju bero på eftersom att det händer igen och igen. Är det ingen som kan berätta det för mig? Finns det något jag kan göra för att få tillbaka alla dessa underbara människor i mitt liv på riktigt igen? Jag saknar er!